Hunger och sömnlösa nätter i östra Ghouta

Den ene sover knappt om nätterna. Den andre har tvingats dra fram skadade ur rasmassorna efter ännu en bomb. Två boende i östra Ghouta vittnar om det svåra livet under krig och belägring.

Wasim al-Khatib i staden Arbin

När TT når Wasim al-Khatib har han precis ätit sitt första – och enda – riktiga mål mat för dagen. Det rebellkontrollerade östra Ghouta har varit belägrat sedan 2013 och i höstas skärpte den syriska regimen blockaden ytterligare.

"Jag kan inte minnas när jag var ordentligt mätt, det var nog innan belägringen för fem år sedan. Hunger har blivit en del av vardagen" skriver al-Khatib till TT.

Han skickar över några bilder på hur en typisk måltid kan se ut på en plats där FN har varnat för att avsiktlig svält av civila kan utgöra krigsbrott. Ofta ligger bulgur eller ris på tallriken, ibland yoghurt och broccoli. Vid sidan om, en skål med några tunna brödbitar som doppas i en skvätt olja och timjan.

"Visste du att vi inte har något vatten heller? Jag har inte kunnat dricka en kopp te på fem dagar. Det är väldigt ont om mat och om det går att hitta någon så är den väldigt dyr" skriver al-Khatib.

Då och då avbryter den regimkritiske aktivisten konversationen för att skicka ett ljudklipp. Det låter som fyrverkerier på nyårsafton, just kring tolvslaget då mullret är som kraftigast och mest ihållande. Men det handlar förstås inte om något firande, utan bara om den ljudkuliss som har varit ständigt närvarande i Ghouta i månader.

Men al-Khatib har vant sig vid ljudet. Och de gånger som det har kommit alldeles nära har han gett sig av för att dokumentera ödeläggelsen. Det har hänt så ofta att han bara har fått några timmars sömn varje natt.

"Det har blivit rutin. Jag är inte rädd för att dö, men för att bli skadad. Men det är värt det om nästa generation kommer att få leva i fred."

Nour Adam i staden Ayn Tarma

Många familjer i östra Ghouta har gått under jorden. Timme ut och timme har de suttit i källare och väntat ut bombningarna. Men Nour Adam har slagit läger på sitt kontor. Skyddsrummen är för kvinnor och barn anser han, även om han konstaterar att många har dödats även där. Och när ljudet från ytterligare ett stridsplan har nått in till skrivbordet har han greppat kameran och gett sig av. Sprungit mot kriget, inte i från det.

– Det är fruktansvärt. Men jag vill visa världen vad som pågår, säger han till TT över en dålig webbtelefonlina.

Adam är en del av ett regimkritiskt medienätverk och deras wifi har inte hämtat sig efter bomben som slog ner i deras byggnad häromdagen, förklarar han den svajiga uppkopplingen. Precis som vanligt gjorde sig Adam redo att knäppa några av de bilder som har blivit synonyma med Ghouta – barn begravda i damm och med ögon som aldrig kommer att öppnas igen, rader av små och mellanstora kroppar invirade i vita plastsäckar och provisoriska sjukstugor med golv täckta av halkiga blodpölar.

– För sju år sedan fotograferade jag mina vänner eller kanske en blomma. Men nu finns bara krig i mitt liv och det enda som fastnar på mina bilder är bomber, förödelse och död.

Men när kriget kom till hans eget kvarter blev inga fotografier tagna. I stället fick han rycka in för att gräva fram människor ur rasmassorna, de skrek av smärta och fick hjälp till en klinik i närheten

– Ambulanserna räcker inte till. Och det är brist på läkare, medicin, sjukhus... det är brist på allt.

I lördags antogs en FN-resolution om en tillfällig paus i striderna. Men Adam är tveksam över att den kommer att få någon långsiktig effekt.

– Vad händer efter att de 30 dagarna har gått? Då kommer väl bara bombningarna att börja om igen.