På pottkanten efter snilleblixt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-17
Ingen ville köpa hans musikpotta
Han trodde att sjungande pottor var framtidens melodi.
Men det var en riktig skitidé.
Nu ska konkursförvaltaren försöka bli av med hela rasket. På 3 000 pottor.
Den 43-årige företagaren i Sörmland tyckte att han kommit på världens affärsidé:
Den spelande pottan.
– När barnet satte sig på pottan och kissade eller bajsade så skulle det komma en omedelbar belöning i form av en trudelutt, säger han till Aftonbladet.
Mannen fastnade för den gamla slagdängan ”Per Olsson hade en bonnagård”.
– Jag gillade låten.
Tillverkad i Kina
Många tyckte att han skulle låta pottan få en bredare repertoar, men då skulle den mer bli som en leksak. Och det var inte baktanken.
– När konstruktionen var klar hittade jag en fabrik utanför Shanghai som skulle tillverka pottorna, säger företagaren.
För några år sen kom containern.
80 kubik
– Det var 80 kubikmeter pottor. Den första sålde jag till en långtradarchaufför för 249 kronor. Jag ramade in pengarna.
Men sen började problemen.
Det gick trögt.
– Det var dyrt att annonsera. Många affärer som jag var i kontakt med var inte intresserade.
Nätet då?
– Jo, jag sålde en del via nätet. Men många struntade i att betala. Och bara frakten kostade 115 kronor per potta.
Fullt pottlager
Företagaren kämpade på. Men pottlagret förblev fullt.
– Jag har betalat 3 000 i månaden i fyra år, säger han.
Under den tiden har han sålt ungefär 600 musikpottor till kompisar och kunder i hans andra rörelse.
– Det är trist att man inte kan få en belöning efter att ha tagit fram en så fin produkt och dessutom fått slita så. Det här är tveklöst marknadens finaste pottor.
Till slut gick det inte längre. Pottfirman gick i putten.
Nu är det upp till konkursförvaltaren Gustaf Pontén i Eskilstuna att försöka kränga pottberget.
– Jag hinner inte prata med dig, säger han kort.