Publicerad 05.50
På ultraljudsfilmen ler Elena inne i magen.
Men hennes mamma Josefine kommer aldrig få se hennes leende på riktigt.
För den blivande pappan såg till att Josefine aldrig fick bli mamma.
Det är en gråkall fredagsmorgon i skånska Åkarp december 2021.
Den första snön har på sina ställen redan hunnit smälta bort.
Susanna är hemma när ringer på hennes telefon.
Det är ett okänt nummer så hon låter bli att svara. Mobilen plingar till. Hon lyssnar på röstmeddelandet.
Det är en polis som säger till henne att höra av sig till sin mamma. Susanna ringer istället till sin lillasyster Josefine för att höra om hon vet vad som hänt.
Men Josefine svarar inte.
Snart kommer Susanna att få veta varför.
Hon längtar efter kärleken och någon att dela livet med.
Mirza försäkrar henne om att han vill samma sak.
De flyttar ihop i radhuset i Åkarp och Josefine förälskar sig snabbt i hans barn från ett tidigare äktenskap.
– Hon drömde om att få egna barn och att bli mamma, säger systern Natalia.
Efter bara några månader tillsammans blir Josefine gravid.
Just att det går så snabbt är något som hennes två systrar reagerar på.
Josefine är minstingen i syskonskaran och de månar om henne. De uppfattar Mirza som sluten men tänker att han kanske bara är blyg.
Och Josefine försäkrar dem om att hon är lycklig.
– Förutom att de gick så fort fram så såg vi inga varningstecken. Men vi har ingen erfarenhet av dåliga förhållanden så vi visste heller inte vad vi skulle titta efter, säger Susanna.
Den 3 december tar Mirza en kniv från deras gemensamma kök och går in i sovrummet där Josefine ligger i sängen.
Kanske är hon extra trött just nu, hon är trots allt gravid i sjätte månaden med flickan hon redan bestämt ska heta Elena.
Mirza hugger henne upprepade gånger, senare ska den rättsmedicinska undersökningen visa hur hon har avvärjningsskador från att ha försökt skydda sig själv från sambon.
Efter att ha mördat Josefine tvättar Mirza av sig och lämnar den blodiga kniven i köksvasken innan han åker för att köpa cigaretter och Coca cola.
Först därefter ringer han till SOS och berättar vad som hänt.
– Ja, jag har… haft livet av min sambo.
Timmar senare får Susanna det där röstmeddelandet från polisen.
Ingenting blir sig längre likt.
– På kvällen tog jag mina barns stora nalle och bara kramade den. Jag väntade på att någon skulle komma och säga att det inte var sant, säger Susanna.
Först får de inte veta vad Josefine har utsatts för, bara att hon är död och Mirza gripen.
När de några veckor efter att Josefine mördats besöker begravningsbyrån för att ta avsked av Josefine börjar de ana att hennes sista stund varit våldsam.
– Vi såg en skada i hennes panna och förstod att hon kanske inte bara ramlat ner för en trapp, att det inte var en olycka det handlade om, säger Natalia.
Susanna och Josefine var inte bara systrar, de arbetade också tillsammans på Lidl och på mornarna innan jobbet brukade Josefine hämta upp Susanna vid tågstationen.
– Klockan var inte ens sex på morgonen men musiken bara dunkade. Om jag försökte skruva ner så bara höjde hon volymen istället.
De beskriver Josefine som en person utan ovänner, som älskade djur och värnade om de utsatta och äldre.
– På jobbet pausade hon det hon höll på med för att hjälpa de äldre kunderna att hämta varor och hon gjorde det utan att stressa, säger Susanna.
I systrarnas telefoner finns mängder av filmer på Josefine.
– Ibland spelar vi upp dem för att höra Josefines skratt. Det var så smittsamt, säger Natalia.
Bland bilderna på telefonerna finns även foton av Josefine från hennes babyshower.
Dagen för firandet har Josefine gjort smörgåstårta till gästerna och systrarna har satt på henne ett band med texten ”Mom to be”.
När hon spräcker ballongen och rosa glitter faller ut jublar Josefine över att få en flicka.
Men gästerna reagerar på att Mirza verkar avmätt.
– Hon sa att hon kände det som att han inte var lika glad för barnet som hon var, säger systrarna.
När Mirza mördar Josefine är han tidigare ostraffad.
Däremot har han två månader tidigare anmälts för misshandel av ett av sina barn och han är oroad över att förlora vårdnaden om barnen.
Mirza har tidigare i sitt liv mått psykiskt dåligt och i samband med polisanmälan försämras hans mående igen.
Han sjukskriver sig från jobbet och vänder sig till vården. Han börjar även gå hos en psykolog.
Dagen innan mordet googlar han på ”psykakuten Malmö”.
Men det stannar vid en sökning.
Aftonbladet har granskat våldet mot gravida och sett hur flera av männen varit misstänkta för våld mot barn samtidigt, eller i nära anslutning, som de väntat ett nytt.
Det har också funnits larm kring flera av gärningsmännens dåliga psykiska mående.
Josefines systrar undrar om inte Mirza hade kunnat stoppas innan det var för sent.
– Hur kunde vården inte uppfatta att han inte mådde bra, att han kanske behövde mer hjälp. Och när han misstänktes för att ha slagit ett av barnen, varför släpptes han direkt och varför grävde man inte mer när han samtidigt väntade barn med en ny, säger de.
Om Mirza någonsin varit fysiskt våldsam mot Josefine innan mordet vet man inte. Det finns inga anmälningar, ingen har sett Josefine med skador och meddelandena mellan henne och Mirza är in i det sista kärleksfulla.
De enda farhågor Josefine uttrycker kommer fem dagar före mordet. Då skriver hon till sin syster Natalia:
Men vad hon menar utvecklar hon aldrig.
I början, när både Susanna och Natalia var sjukskrivna på grund av sorgen, satt de här vid graven nästan varje dag.
De besöker fortfarande graven flera gånger i veckan. Där kan de sitta i timmar och prata om de fina minnena de har av Josefine.
– Ljusen vid hennes grav ska aldrig slockna så länge vi lever, säger Susanna.
På stenen står ”En ängel log och vände om” eftersom Elena log på den 3D-ultraljudsfilm som Josefine så stolt visade upp.
– Hon pratade så mycket om Elena. Vi saknar att se Josefine som mamma för hon hade blivit så bra på det. Och hur hade Elena varit? Hade hon sett ut som Josefine? Hade hon haft hennes leende, undrar Natalia.
Systrarna känner att Elena blev bortglömd både i rättsprocessen och i sorgearbetet.
Men även om Elena aldrig fick födas så var hon redan älskad och efterlängtad.
Inte bara av Josefine och systrarna.
När Josefine blev gravid samlade arbetskamraterna babysaker i en låda till henne.
Den står kvar där än.
Orörd.
