Maria bodde på kvinnojour: ”Som ett fängelse”
Våldsutsatta kvinnor kritiserar Roks
Publicerad 2023-04-15
Roks vill stoppa privata bolag från att skydda kvinnor.
Flera kvinnor som Aftonbladet varit i kontakt med kritiserar istället boenden drivna av Roks.
När Maria flydde från sin man hamnade hon i en otrygg miljö – och fick höra att det var viktigt att ”bli aktivist”.
– De ville sätta in en i ett fack. Män är på ett visst sätt, kvinnor är på ett sätt. Män är förövare, man ska inte ha med män att göra, säger hon.
I februari publicerade Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, en debattartikel i Aftonbladet.
I den kräver organisationen ett förbud för vinster på skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. Ett förslag som Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi några veckor senare också lade fram.
– Kvinnor och barn får inte bli varor på en marknad, sade hon i en intervju med Aftonbladet.
Men bland kvinnor som själva levt på skyddat boende har debattinlägget väckt starka känslor.
– Det var som att golvet försvann under mina fötter. Jag blev helt stel i kroppen och tänkte nej, det här behöver ha ett slut. Vi som bott på jourer behöver berätta, säger Maria.
Maria, som egentligen heter något annat, är en av flera kvinnor som Aftonbladet har talat med. Samtliga lever under skydd. Gemensamt för de kvinnor vi träffat är att de vittnar om stora problem på de boenden de tidigare hamnat på – samtliga ideellt drivna och anslutna till Roks.
Enligt Maria var det först när hon kom till ett privat boende som hon fick rätt hjälp.
– Många av oss blev räddade av privata boenden drivna av stora koncerner. Vi fick professionell hjälp och kunde ta oss vidare ut i samhället.
”Vad händer om han dödar mig?”
För Maria eskalerade våldet från hennes man när hon var gravid. När hon kom hem från BB, nyförlöst och sydd, ville han ha sex.
– Jag tänkte: ”vad händer om han är påtänd och dödar mig? Eller ännu värre: ”tänk om han slår mig när jag har min dotter i famnen och missar?”
Tårarna rinner ned för Marias kinder framför mobilskärmen när hon berättar. Hon sitter i en bil utanför Aftonbladets redaktion. Hennes advokat har varnat henne för att prata med media. Man vet aldrig vad som kan användas i en eventuell vårdnadstvist. Ändå känner hon att hon måste.
Det var hennes mamma och svärmor som uppmanade henne att lämna sin man. Hans drogberoende hade gått för långt.
Hon gjorde som de sa.
Socialtjänsten ordnade en plats på ett skyddat boende anslutet till Roks i en annan förort. En månad efter förlossningen stod Maria där med sin dotter och några pappkassar med kläder.
”Sa att det är viktigt att bli aktivist”
På hemmet bodde ytterligare en ung kvinna. Föreståndaren – en äldre kvinna – var också där när Maria flyttade in. Maria kände sig vilsen, rädd och hade ont i hela kroppen.
– Föreståndaren pratade om kvinnorörelsen, vad kvinnor måste göra, att det är viktigt att man blir aktivist.
En sak var föreståndaren tydlig med: Maria skulle inte ha kontakt med varken sin mamma eller svärmor.
– Hon ville få det till att jag var utsatt för hedersvåld och att jag inte kunde lita på dem. De var en del av problemet. Men så var det inte. Jag har bott nästan hela mitt liv i Sverige. Nu bär jag sjal, men inte tidigare och kanske inte i framtiden. Min mamma och svärmor gör det inte. Problemet var min mans drogberoende.
Maria fick en blankett att fylla i för att få skyddad identitet. Det fick hon göra så gott hon kunde, hennes advokat kunde inte komma dit, eftersom han var man.
Hon och dottern fick ett litet rum med säng och en byrå.
– Jag bad om kläder till min dotter. Om de kunde hjälpa mig köpa det. Jag vågade inte gå ut. Men det gick inte.
I stället fick hon kvarlämnade kläder som inte passade dottern.
Efter en vecka flyttade den andra unga kvinnan på boendet ut och en medelålders kvinna som verkade ha psykiska problem flyttade in.
– Jag hörde föreståndaren prata om vad de skulle göra med den utflyttade tjejens nyckel. Kunde hon ha gett den till killen hon träffat?
Maria blev rädd. Vad skulle hända om någon tog sig in? Svaret blev att hon inte skulle lägga sig i deras arbete. Låset skulle inte bytas.
Maria satte byrån framför dörren till sitt rum och använde våtservetter för att tvätta sin dotter för att slippa gå till duschen. Det fanns ingen personal om natten och den nya boende skrämde Maria.
– Hon skrek hela tiden och varje gång min dotter började gråta slog hon i väggarna och skrek ”håll käften”. Jag kan inte vara säker på att hon hade drogproblem, men jag tror det.
Vittnar om otrygg miljö
Maria och de andra kvinnorna Aftonbladet talat med vittnar om en otrygg miljö på flera av Roks boenden och hur de varit helt obemannade under stora delar av dygnet. Något som också bekräftas av Socialstyrelsens senaste kartläggning där ungefär nio av tio ideella boenden saknar personal på nätter. Fyra av fem på kvällar.
– Jag satt mest och såg på tv, det var först när jag kom till ett privat boende som jag fick hjälp. De lärde mig att skriva CV, börja en utbildning och hitta jobb, säger en av kvinnorna.
– Det är svårt att veta när man kommer behöva stöd och hjälp. Det skapas en trygghet när det finns personal på plats. Speciellt när man bor med så många andra som också har problem.
Enligt en statlig utredning har uppskattningsvis 70 procent av kvinnorna på Sveriges skyddade boenden utländsk bakgrund och flera av kvinnorna som Aftonbladet talat med har flytt från hedersvåld. Men förståelsen för kulturella nyanser brister enligt de kvinnor som Aftonbladet talat med.
– Jag tycker det var en stor okunskap. De ville sätta in en i ett fack. Män är på ett visst sätt, kvinnor är på ett sätt. Män är förövare, man ska inte ha med män att göra. Min historia var en helt annan, säger Maria.
Flyttades till privat boende
För Marias del kom räddningen efter ett halvår, menar hon. Då fick hon en ny handläggare på Socialtjänsten och bad om förflyttning. Hon fick plats på ett privat boende i norra Sverige, drivet av en av de stora vårdkoncernerna.
Hon blev hämtad i en bil.
– Jag glömmer det aldrig. De hade med plastpåsar med dragkedjor till mina kläder, såna man köper på ÖB. Det fanns vatten, snacks, barnstol och våtservetter. De sa att de kunde stanna på vägen om jag behövde frisk luft. Det var så värdigt.
På vägen till det nya boendet brast det för Maria.
– De frågade om något var fel. Jag sade nej, jag är bara så lycklig. Jag har varit i ett fängelse i flera månader där jag har varit så rädd för att göra någonting fel och att det ska användas emot mig i en vårdnadstvist.
På det nya boendet upplevde Maria att arbetet med att starta ett nytt liv för henne sattes igång direkt.
De började prata om framtiden. Maria tvekade att berätta om sin dröm att bli sjuksköterska. På Roks-boendet hade de sagt att hon skulle ha mer realistiska förväntningar.
– Direkt när jag vågade berätta sa de: ”Ja, men det är klart du ska bli det” och sen började förberedelserna.
”Vill inte att det ska vara tyst”
De rensade telefonen så den inte kunde spåras. Hon fick ett rum med egen tv och spjälsäng till dottern, de frågade vilken mat hon tycker om, hon fick träffa kurator – och personalen var på plats dygnet runt. Hon fick också ett kuvert med frimärke och adress – om hon skulle vilja anmäla boendet för felaktigheter.
I sin debattartikel argumenterar Roks för att kvalitén brister på privata boenden och att samtliga Ivo-anmälningar riktats mot just privata boenden. Men enligt Maria är förklaringen till det enkel. Innan hon kom till det privata boendet visste hon inte ens om att hon kunde anmäla missförhållanden.
– På det privata boendet fick jag ett färdigfrankerat kuvert med adress för att klaga. Jag menar, jag kunde anmäla dem om det saknades Skogaholmslimpa till frukost. Tidigare hade jag inte en aning om hur jag skulle göra, säger Maria.
Efter ett halvår var Maria redo att flytta till ett eget boende. En lägenhet i en mellanstor svensk stad. Hon fick med sig sina journaler från det privata boendet. Hon hade gärna velat få ut sin dokumentation från det första hemmet också.
– Jag har frågat förut, men det enda svaret jag fick var ”vi på Roks kommer aldrig journalföra kvinnor”.
Sedan några år tillbaka behöver Maria inget stöd från socialen. Hon bor på egen hand med sin lilla dotter, har ensam vårdnad och skyddad identitet.
– Jag tänker så här. Tänk om det finns eller kommer finnas andra som mig. Då vill jag ge dem någonting. Jag vill inte att det ska vara tyst. De här kvinnojourerna kommer undan med så mycket.
Här svarar Roks på kvinnornas kritik och säger att de gärna utreder vad som hänt på boendena om kvinnorna kontaktar dem.