Här äter barnen hellre surströmming än glass
Uppdaterad 2018-08-31 | Publicerad 2013-08-01
Det finns inga mellanlägen.
Antingen älskar du den. Eller också hatar du den.
Surströmmingen, alltså.
Få maträtter väcker sådana känslor som suringen.
Vi snackar äckel, vämjelse och kväljningar.
Vi snackar kärlek, passion och lustfyllda stön.
Inga mellanlägen.
Egentligen är det inte klokt.
Själv tillhör jag kategorin sansade surströmmingsätare. ”Ätare”, inte ”älskare” alltså. Älskare ägnar sig åt annat än surströmming. Åtminstone i min lite inskränkta värld.
Mitt förhållande till suringen är krasst. Redan som femårig barnarbetare var jag engagerad i tillverkningen av Bönhamns mildsaltade på Höga kusten. Jag och Ingemar Sjölander, min kompis i byn, drog tunga korgar med strömming över det såphala golvet på salteriet. Vi kände oss väldigt vuxna.
Men jag kommer inte ihåg om bröderna Näslund gav oss något betalt.
Firman la ner 1975 och sedan dess har ingenting varit sig likt i mitt välsignade Bönhamn.
Nya tider och nya krav tog knäcken på många salterier. Suringen blev till stordrift och många salterier flyttade ut i skogen.
Ingen suring - ingen snaps
Och så klappade flygflottiljen F15 i Söderhamn ihop 1998 och förrådsmästaren Stig Enbom blev av med jobbet. Men stugan och sjöboden i Borkbo hade han kvar.
Och han gillade surströmming. Men inte alla sorter. Det är ju med surströmming som med gamla franska ostar; allt är inte ost som möglar.
– Jag började experimentera lite.
Sedan slog han sig ihop med Hans-Erik Englund, byrådirektör på länsstyrelsen i Gävle.
Och ryktet om Borkbosuringen spreds.
– Jag var inte så förtjust i suring från början, men så sa någon: ”Äter du ingen suring får du ingen snaps!”
– Jag lärde mig på en gång.
Hans-Erik och Stig har experimenterat med att smaksätta suringen med dill, tomat och vitlök. Men framförallt så låter de surströmmingsfiléerna jäsa tillsammans med den vanliga strömmingen.
– Då får de samma smak, säger Hans-Erik.
Sedan går de igenom varenda strömming innan de hamnar i burken. Minsta fel och den blir fiskmat.
Det är ett genuint hantverk. Bortsett från att jästunnorna är av plast ser det ut som det gjorde i Bönhamn på 50-talet. Fast i Borkbo finns inte ens elström.
– Vi har en generator ute på gården.
– Salthalten är viktig. Vi ligger så nära förruttnelsen som det bara är möjligt, säger Hans-Erik.
– Riskabelt, kanske. Men då får du den allra bästa surströmmingen.
Till frukost och middag
Hans barnbarn Axel och Sixten klistrar på etiketterna.
– Här kan du se om det är rommare, filéer, vilken tunna de kommer från och om de är starka eller milda.
Vilka är bäst, rommare eller filé?
– Hm, svår fråga. Det beror lite på om man äter dem till frukost eller middag, säger Axel, 11, som började äta suring när han var sex.
– Jag började samtidigt, säger Sixten.
– Suring är bättre än glass, slår han fast.
– Särskilt rommen.
Och särskilt när man får äta den där den saltats.
En evig diskussion
Den sista Borkboströmmingen har just burkats och vi sitter tillsammans med Hans-Erik, svärdottern Lisa och sönerna Sverker och Erik och tittar ut över Enångersfjärden som gör sig bäst så här i kvällssol och surströmmingsdoft.
En säl sticker upp huvudet, nosar och undrar vad som är på gång.
Och så den eviga diskussionen om det ska vara lök och brännvin till.
– Filé eller rommare? Svår fråga.
Pitepalt doftar kokt mjöl
Pitepalt älskas av en del av befolkningen på samma sätt som andra älskar surströmming. Doften påminner om ... kokt mjöl kanske. Denna svenska specialitet närmast dyrkas i Norrbotten där den sidfläskfyllda degklumpen fått ett eget tempel i form av Paltzerian i Öjebyn utanför Piteå. Där kan du äta traditionell palt och uppgraderade varianter tills du storknar. Väl värt ett besök. One of a kind!
Spettekaka smakar mest damm
Jag brukade stå utanför Marcussons konditori på Storgatan i Sollefteå och glo på spettekakorna i fönstret. De såg ut att komma från paradiset och måste smaka rent himmelskt. Herre Gud, vad jag längtade efter spettekaka! Och inte bara jag, förresten, det gjorde alla smågrabbar som gick förbi skyltfönstret. Till slut, efter en lång räcka år, fick jag chansen. Förlåt Skåne, men det smakade - damm.