Undersköterskan på äldreboendet: ”Kommer inte hälsa på mamma”
Uppdaterad 2020-09-25 | Publicerad 2020-09-19
Maj–Lis kommer inte hälsa på sin mamma om ett par veckor.
Hon jobbar själv på ett äldreboende och är kritisk till att det nationella besöksförbudet hävs.
Men det är inte Catarina som vill träffa sin pappa.
– Han känner sig inlåst, säger hon.
Catarina Adelsmark, 57, träffade sin pappa Putte sex dagar i veckan innan coronapandemin bröt ut. Men på grund av begränsat antal besökstider på demensboendet i Uppsala där han bor och totalt besöksförbud under längre perioder på grund av smitta har hon inte lyckats se honom mer än fyra gånger under de senaste sex månaderna.
– Jag har sett honom i totalt 3,5 timmar, säger hon.
”Fy farao vad jag har gråtit”
Då har de fikat på var sin sida om ett galler. Förutom senaste gången då de möttes vid foajén. Han på insidan med kassen godsaker som hon tagit med. Hon på gatan, några meter bort.
– Tjejen som frågat om jag ville se honom rullade fram honom ända fram till dörren och så satt han bara där och stirrade och sa: ”Där ute är friheten. Jag skulle bara kunna rulla ut i friheten”. Och då kände jag bara fy faan. Det är så han känt, att han är inlåst.
– Nu under sommaren har jag bara gråtit. Fy farao vad jag har gråtit. När jag hört att han nästan givit upp, då har jag tänkt att nä han fixar inte det här. Vi kommer inte till den där dagen när vi får ses. Det är så det känns. Det är så svårt att bara sitta per telefon när man hör någon som gett upp. Han har också blivit så dålig att det nästan inte går att föra ett samtal med honom. Han vet inte var han är. Han är i korridorer, på hotell i Södertälje. Han är helt borta.
Orolig över anstormning
Catarina upplever att demensen har gått snabbt utför under tiden som hon inte kunnat träffa honom. Innan pandemin var han nämligen väldigt social och pratglad, så hon kände lättnad när socialminister Lena Hallengren meddelade att det nationella besöksförbudet på äldreboenden hävs den 1 oktober.
Hon och Putte har redan bestämt hur de ska fira det första riktiga mötet på månader.
– Vi ska käka hamburgare och pommes frites, säger hon.
Samtidigt känner hon en oro för att viruset lättare kan komma in på boendet när besöksförbudet väl lyfts. Hennes pappa har redan varit misstänkt smittad två gånger, och det vill hon inte återuppleva.
– Jag hoppas verkligen att alla tänker som jag gör, att man inte bara kan storma in.
Trots att hon inte tänker krama om sin pappa riktigt än, utan kommer hålla på distansen, så tänker hon ha mask på sig under besöken. Kanske även visir.
– Jag skulle inte kunna leva med mig själv om han blir smittad på grund av att jag varit där. Så jag tänker inte flyga på honom, men att bara få sitta tillsammans i en hemmamiljö, utan galler och vakter som lyssnar på vad man säger, det ser jag fram emot, säger hon.
Många frågetecken kvarstår
Maj-Lis Lange, 52, som jobbar på ett demensboende, även det i Uppsala, kommer dock vänta med att träffa sin mamma som bor på ett äldreboende i Stockholm.
– För mig finns det inte på kartan att jag skulle åka och hälsa på henne. Min mamma är multisjuk så det finns ingen anledning för mig att åka dit och utsätta henne för det, säger undersköterskan.
Hon ser inte lika ljust på socialministerns besked som Catarina. Snarare tvärt om.
– Jag är helt bestört måste jag säga. Jag tycker inte att folk har respekt för coronan och jag är jätteorolig och övertygad om att vi kommer att få in smittan om vi har besök hos oss. Vi har haft samma strikta restriktioner hela tiden och det är nog tack vare det som vi behållit nollan.
– Det här lämnar också väldigt många frågetecken för oss allihopa. Vi vet inte hur det här ska gå till och vad som kommer hända. Vi har kämpat med näbbar och klor för att hålla coronan ifrån oss och så kommer det här beslutet.
Finns alternativa lösningar
Trots att dagarna blir allt mörkare och kyligare anser hon att det är för tidigt att släppa in anhöriga i lokalerna.
– Vi har förutsättningar för att ha utomhusträffar även när det blir sämre väder. Vi har satt upp ett partytält med bord så att de håller avståndet och där kan man sätta in infravärme när det blir kallare.
Det är även svårt att säga till en demenssjuk att den inte får gå fram och krama om sina nära och kära, vilket gör beslutet än mer problematiskt anser undersköterskan.
– Det är nog det svåraste som vi har att göra med här, att begränsa dem. Sedan är kanske inte alla anhöriga heller med på banan, utan tycker kanske att en klapp inte är så farligt. Men ibland behövs det inte mycket mer, och vi kan inte vara poliser inne på deras rum och hålla koll vem som gör vad.