David, 15: Man ska inte behöva dölja att man är jude
Publicerad 2020-01-27
David, 15, berättade på mellanstadiet för sina klasskompisar om hur hans gammelmormor överlevde nazisternas koncentrationsläger Auschwitz.
Sedan utsattes han för antisemitiska kränkningar och påhopp på skoltid.
– De använde det jag hade berättat om henne mot mig, säger David.
9 februari 2018.
Det började med att en klasskamrat gjorde Hitlerhälsningen, pojken ”heilade” under lektioner när de pratade om religion.
Efter det blev påhoppen mot David, som då var 13 år värre, mobbarna blev snabbt fler.
Klasskompisar och lärare hörde och såg, men reagerade inte. Han mådde allt sämre, började säga att han mådde illa för att slippa gå till skolan som låg i Stockholms innerstad.
Till slut vågade han berätta för sin mamma.
Ingen av Davids lärare hade berättat för henne vad som pågick.
20 januari 2020.
Två år senare träffar Aftonbladet återigen David hemma i lägenheten i södra Stockholm. Precis som förra gången vill han vara anonym. Inte för att han är rädd, han vill bara inte att fokus ska ligga på honom. Men han vill fortsätta berätta, för alla de unga judar i Sverige som utsätts för liknande påhopp.
Davidsstjärnan i silver som han brukade ha runt halsen, den han köpte när han hälsade på släkten i Israel, bär han inte längre. Han säger att den gått sönder och att han får en allergisk reaktion av kedjan.
Sedan vi träffades för två år sedan har han bytt skola två gånger.
– Det är en helt annan attityd i min nya skola, man är öppen mot varandra, säger David, som nu är 15 år.
Överlevde Auschwitz
David har växt upp med uppmaningen om att aldrig glömma det som hänt. Hans gammelmormor överlevde Förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz. Hon brukade berätta för familjen och i skolor om hur familjen skildes åt, hur hon kämpade för att skydda sina systrar mot nazisterna.
Mobbningen av David började redan i mellanstadiet. Men i sjätte klass eskalerade påhoppen och började allt mer handla om att han är jude. Vid flera tillfällen efter gymnastiklektionen skrek de på honom i omklädningsrummet. Det han hade berättat om sin gammelmormor, om hennes tatuerade fångnummer på vänsterarmen, användes mot honom. ”Gå in i duschen så ska vi gasa dig”, sa de. Ingen sa åt dem att sluta. Pojkarna kändes hotfulla, säger David.
– Jag vet inte om de hatar judar, det känns som att de hittade min svaga punkt och ville såra mig.
Trots det som hände då, är han fortfarande öppen med sitt ursprung.
– Man ska inte behöva dölja att man är jude.
9 februari 2018.
David och hans mamma, som vi kallar Gabriella, satt i hemma i soffan och höll varandra i händerna. Det var under en klassresa våren 2017, berättade hon, som hon förstod vidden av vad som pågick i skolan.
David och hans klasskompisar spelade volleyboll och en av eleverna gjorde det igen, ”heilade” mot honom, tittade på honom och sa ”heil Hitler”.
David sparkade sand mot honom och sedan hamnade de i slagsmål. Ingen annan sa något utan de fick göra upp själva.
På kvällen gick Gabriella och David ner mot bryggan. Han låg på mage och stirrade ner mot vattnet när han till slut berättade för sin mamma om det han utsattes för.
– Jag ville inte berätta för henne tidigare för att jag trodde att det bara skulle göra det värre, säger David.
– Jag var i chocktillstånd, jag trodde aldrig ens att antisemitism existerade i dag i skolan. Skolan såg på, vände min son ryggen och lät därmed grabbarna fortsätta, säger Gabriella.
David la händerna för ansiktet, tårarna kom när han tänkte tillbaka. Han tog en paus och Gabriella gav honom ett stort glas mjölk.
20 januari 2020.
David sitter på samma plats i lägenheten som för två år sedan, i den mörkgrå soffan, med huvan på. Vardagen han beskriver nu är en annan. Efter skolan hänger han med kompisar, kollar på Netflix, lyfter vikter på gymmet. Och han har börjat dricka kaffe.
Länge väntade han på att få en ursäkt, av skolan, av klasskamraterna, men som aldrig kom. I dag när vi pratar om då kommer inga tårar.
Hur bearbetade du det som hände då?
– Tiden fick gå. Det var jobbigt i kanske ett halvår, i dag tänker jag inte så mycket på det, säger David.
– I början satte du upp som en sköld och blev lätt aggressiv, säger Gabriella.
– Jag var arg, jag fattade inte varför de höll på... jag hade svårt att kontrollera känslorna.
I dag känner han sig stark och en stolthet över att vara jude.
– Jag har mognat som person, förut vågade jag inte säga från. Jag kan lita på min magkänsla för vad som känns bra och inte. Jag tror att jag hade kommit dit utan det som hände, men det hade varit en annan process.
Den 27 januari varje år är Förintelsens minnesdag. I år är det 75 år sedan Auschwitz befriades. David sitter med bilden av gammelmormor i sina händer, bröllopsbilden som togs i Bratislava 1946.
– Jag saknar henne och önskar att jag hade fått tid att lära känna henne. Jag hade velat fråga om hennes liv, både under och efter Förintelsen.
Hur var hon?
– Hon brydde sig mycket om familjen ... att vi hade det bra.
David söker fortfarande men vill landa i sin judiska identitet.
– Jag hade velat leva mer judiskt, hålla mig till religionen och fira traditioner och så, äta maten... men större delen av släkten bor i Israel så det känns så stort att själv ta upp det.
Varför känns det viktigt?
– Det skulle ge en annan slags trygghet, ett sätt att inte glömma vad hon utsattes för.
