Herrgänget botar ensamheten genom att laga mat ihop
Uppdaterad 2020-02-21 | Publicerad 2020-02-20
- En bunt med kärleksbrev som tröstar. Doftminnet av en viss maträtt. Långa, ensamma dagar.
- 30 000 svenskar blir varje år änkor eller änklingar och för många är fallet hårt.
- Kvar efter ett långt, gemensamt liv blir praktiska hinder – och en tystnad det sällan talas om.
- Aftonbladet har träffat Ulla, Anette och Jan-Olof som berättar om sina nya liv.
HÖGANÄS. Livet som ensam behöver inte vara ensamt.
I Höganäs finns herrgänget som blommat upp av viltgrytor och ananaspajer.
– Inte bara änklingar behöver samvaro, utan även män som jag, vars fruar är svårt sjuka, säger Jan-Olof Skilberg, 79, som står bakom matkursen.
Matlagningsträffar för män: ”Ett evigt skrattande”Det är en vanlig, mulen vardag i februari men från Brors Backe i Höganäs hörs glada röster och doften av köttgryta sprider sig ut i korridoren.
I tolv år har ett tiotal äldre män träffats här två gånger i veckan. ”Matlagningskurs för herrar” kallar cirkelledaren Jan-Olof det för, en plats för både matkunskaper och samvaro.
– Kom före klockan 14 för då står vi och diskar, säger han när vi bokar intervjun.
Idén till en matcirkel föddes när han såg att många änklingar i pensionärsföreningen började äta tråkiga matlådor. Jan-Olof började tjata på kommunen om en lokal och när ett nytt trygghetsboende skulle invigas sa vice kommunalrådet ”Här har du ditt kök!”.
Gratis kurs
Kursen är gratis, deltagarna delar bara på kostnaden för maten.
När Aftonbladet hälsar på har männen, i åldrarna 70–90, dragit på sig förkläden och uppgifterna är fördelade mellan tre grupper – huvudrätt, dessert och något till kaffet.
– Det stämmer att vi har två söta rätter. Många här är gottegrisar, men det kan man väl få unna sig att vara?
Vågar bjuda släkten
Enligt kursledaren är deltagarna ofta osäkra i början men de flesta gör snabbt stora framsteg och några har blivit direkt avancerade.
– Jag har ett par tre änklingar här som numera vågar bjuda släkter och vänner på middagar. Då känner jag att jag är jättenöjd med resultatet av den här aktiviteten.
Trots sin höga ålder är gruppen som ett gäng småpojkar när det vankas god mat, berättar han.
– Då lever vi upp. Det är så jäkla kul. Om vi inte umgås privat så har vi i alla fall blivit kompisar och pratar förtroligt med varandra när vi är här.
Jan-Olof tycker sig annars märka en skillnad mellan i hur änkor och änklingar hanterar sin nya livssituation.
– Jag har konstaterat, i alla fall genom dem jag mött inom PRO, att kvinnor som regel har lättare att skaffa sig nya sociala nätverk. Män kurar mer hemma och blir ensamma. Det hade varit bra om det funnits åtminstone en bra samlingspunkt i kommunen.
Själv beskriver han att han är begränsad av andra skäl.
– Man kan ändå bli ensam. Om jag till exempel går ut på en pubträff inom PRO, då kan jag inte riktigt slappna av. Jag tänker hela tiden på min fru som är sjuk hemma.
Han och Gun-Britt har varit ett par i trettio år och gifte sig för tio år sedan. Nu har hon sedan en tid tillbaka drabbats av vaskulär demens men också av hjärtsvikt.
”Kommer inte undan”
– Hon har en del kommunal hjälp men så länge jag kan laga mat gör jag det själv. Mat betyder nästan allt för livskvaliteten. Det ska vara smakfullt, och framför allt ska man sitta tillsammans och äta.
En vacker dag tar tvåsamheten slut, konstaterar Jan-Olof Skilberg.
– Det är livets gång och inget konstigt. Jag har hjärtopererats två gånger men går aldrig och funderar på det. Om någon försvinner, ja då minns man personen. Man föds och dör, båda är lika naturligt så det är bara att ösa på för man kommer inte undan slutet.
