Macron var inte frälsaren som många hoppades på
Tänk så fort det kan gå utför.
När han vann presidentvalet för ett och ett halvt år sedan sågs Emmanuel Macron som en spännande outsider. Nu betraktar fransmännen honom som en arrogant försvarare av de redan rika.
Räcker de uppskjutna bensinprishöjningarna för att rädda honom?
Jag hade mina onda aningar redan i Paris på valnatten i början av maj förra året. Med starka strålkastare riktade mot sig startade Macron en lång, pampig promenad längs Louvrens grusgångar för att hålla sitt segertal. Ljuskäglorna följde varje steg.
Var det här verkligen den folklige outsider som fransmännen trodde de valt till president? Han framstod snarare som en uppblåst ledare med Napoleonkomplex.
Så har det fortsatt.
Macron har en del intressanta idéer för hur den franska ekonomin ska reformeras och moderniseras. Men hans sätt att försöka få igenom dem har påmint mer om gamla tiders starka ledare som pekat med hela handen än om den lyssnande president han lovade vara.
I valrörelsen presenterade Macron sig som varken höger eller vänster. Hans nybildade politiska rörelse En Marche skulle ta det bästa från olika politiska ideologier och på ett pragmatiskt sätt lösa Frankrikes problem.
Jag mötte många anhängare som entusiastiskt framhöll hur Macron var en helt ny typ av politiker som kunde få landet på rätt köl.
Riktigt så har det inte blivit.
Skäller ut vanliga medborgare
Macron har ägnat mycket av sin kraft åt att bygga upp sin image som Europas framtida ledare. Han försökte smickra USA:s president Donald Trump till att överge sin fientliga politik mot Europa och Nato men misslyckades. Han försökte övertala Angela Merkel om att svaret på EU:s kris var ännu mer överstatlighet och möttes av allt svalare känslor.
På hemmaplan ägnade han sig åt att skälla ut vanliga medborgare inför påslagna tv-kameror. En ung man som klagade över arbetslösheten fick höra att om han bara orkade gå över gatan så skulle han hitta jobb. En pensionär som klagade blev avsnäst.
Tillfällen som förstärkt bilden av en arrogant president som alltmer isolerar sig från den verklighet där vanliga fransmän tvingas leva.
Alla kan förstå att en ledare kan tvingas fatta impopulära beslut men de blir svårare att svälja när presidenten inte visar någon empati med dem som besluten drabbar.
Värsta kravallerna
Macrons popularitetssiffror är nu nere på nästan samma rekordlåga nivåer som drabbade den förre presidenten, socialisten Francois Hollande. Bara 23 procent av fransmännen tycker Macron gör ett bra jobb. Över 70 procent sympatiserar med de så kallade gula västarna som organiserat de senaste veckornas demonstrationer mot höjda bensin- och diselpriser. Missnöjesprotester som i bland annat Paris urartat till värsta kravallerna på årtionden och väckte minne av 1968 års studentrevolt.
Syftet med att höja bensinskatterna är lovvärt. Macron anser det nödvändigt för att Frankrike skulle nå de åtaganden man gjort för att sänka sina klimatutsläpp. Men för missnöjda fransmän bosatta utanför de stora metropolerna och helt beroende av sina bilar blev beslutet droppen som fick bägaren att rinna över.
Macron verkade helt tagen på sängen av kraften i protesterna men vägrade att vika sig för ”gatans mobb”. När han nu till slut gör det är det ett dråpslag mot hans agenda och en fingervisning om att Macrons chanser att bli omvald 2022 börjar se lika usla ut som för Hollande som inte ens ställde upp för omval.
Ingen frälsare
Höjningarna som var tänkta att träda i kraft den 1 januari skjuts fram med sex månader men frågan är om Macron har bättre förutsättningar att driva igenom dem om ett halvår. Gula västarna vägrar föga förvånande att avsluta sina protester.
Hans politiska motståndare på ytterkanterna har inte varit sena att utnyttja situationen. Vänsterpopulisten Jean-Luc Melenchon och högerextrema Marine Le Pen har båda eldat på missnöjet och krävt att parlamentet ska upplösas och nyval hållas. En förövning inför nästa presidentval då de hoppas kunna ta över makten.
När Macron valdes 2017 representerade han också ett internationellt hopp om att bromsa de högerpopulistiska vindarna som drog fram över Europa och USA. Sedan dess har entusiasmen svalnat betydligt.
Precis som man kunde misstänka har Macron inte visat sig vara den frälsare som många hoppades på. Varken på hemmaplan eller utomlands.