Domen mot kulturprofilen påminner om presentationen av sommarpratare

Oisín Cantwell

Nyhetskolumnist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2018-12-06 | Publicerad 2018-12-03

Kulturprofilen Jean-Claude Arnault döms för ytterligare en våldtäkt i hovrätten

Efter den välbesökta presskonferensen hölls enskilda intervjuer för de journalister som så önskade.

Presentationen av årets sommarpratare? Nej, det var Svea hovrätt som ville förklara varför kulturprofilens straff skärps.

Och förklara, det gjorde hovrättslagman Lars Dirke. Han förklarade hur bevisen värderades, vilka avvägningar som gjordes och vad som var utmärkande för målet.

Redogörelsen var överstökad inom tio minuter och sedan var det dags för alla dessa team från de stora mediehusen som släpat sina tunga utrustningar över kullerstenarna på Riddarholmen till hovrättens lokaler.

TT, TV 4 och ekot var ivrigast. Hur viktigt var Katarina Frostensons vittnesmål? Skiljer sig detta fall från andra våldtäktsmål? Någon kommentar till försvarsadvokatens kritik mot tingsrättsdomen?

När nyhetsreportrarna smattrat klart hördes författaren Lena Andersson efter ett något snårigt resonemang ställa en lika rimliga som hopplös fråga: "Hur kom ni fram till det ni kom fram till"?

Domare Dirke sa att han inte riktigt förstod, men försökte sig ändå på ett svar. Han satt på ett podium och var flankerad av hovrättsråden Marianne Lishajko och Charlotte Edvardsson. De höll tyst. Kanske var det lika bra.

Vad finns då att säga om domen?

Att Arnault än en gång skulle fällas visste vi. Om hovrätten tänkt fria honom hade han redan varit släppt.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning om den första av de två våldtäkter som kulturprofilen åtalades för. I det andra fallet, som handlar om ett övergrepp som ska ha inletts då kvinnan sov, ansåg tingsrätten att bevisen inte höll.

Hovrätten ser annorlunda på saken. Kvinnan är trovärdig och hennes redogörelse stöds av tre vittnen som hon har berättat om natten för.

Arnault var medveten om att hon eventuellt sov. Ändå inledde han ett samlag. Han hade ett så kallat likgiltighetsuppsåt.

Att straffet inte skärptes med mer än sex månader till två och ett halvt års fängelse beror dels på Arnaults ganska höga ålder, 72, dels på att det har gått många år sedan brotten begicks.

När den allmänna frågestunden var över tog enskilda intervjuer vid. Tålmodigt upprepades samma domarsvar på samma frågor i mikrofon efter mikrofon efter mikrofon.

Ja, det har varit ett speciellt mål såtillvida att medieintresset har varit så stort. Nej, bevismässigt skiljer sig inte detta fall i någon avgörande bemärkelse från likande mål.

Ett sådant spektakel! En presskonferens av detta slag var en omöjlig tanke då jag för ett kvarts århundrade sedan började som reporter. Jag minns att jag någon gång ringde och försökte få en domare att förklara sin dom. "Det jag har att säga står i domen", följt av ett klick i örat.

Så låter det fortfarande om man ringer Högsta domstolen. Men i övrigt har mycket hänt.

Konservativt lagda jurister - Gud ska veta att sådana finns – har muttrat över att domstolarna har öppnat upp sig och börjat förklara sina domar.

En dom, anser de, innehåller ju i sig förklaringar till beslutet och domare ska inte nedlåta sig till intervjuer och framträdanden i tidningar, radio och tv.

Sådant bör överlåtas till kommentatorer, kolumnister och allt vad det nu är för figurer som tar plats i det nya medielandskapet.

De har fel. Nya tider ställer nya krav. Domar granskas, inte minst i sociala medier, på ett helt annat sätt i dag. Tillgänglighet har blivit en fråga om trovärdighet. Och med förklaringar minskar risken för missförstånd.

Domstolarna har kort sagt mycket att vinna och lite att förlora på öppenhet av det slag vi i dag såg prov på.