Uppgång och fall
Pakten mellan partierna blev bara – en parentes
7 december 2008.
Efter månader av bråk och intriger lyckas de rödgröna sy ihop en gemensam valplattform.
– Det är en historisk överenskommelse, sa Mona Sahlin.
Men det skulle inte ens ta två år innan vänsterpakten började vittra sönder.
Sverige var raskt på väg mot vad som såg ut att vara ett tvåpartisystem.
Ett borgerligt konglomerat utmanades plötsligt av en rödgrön allians – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson strålade av självförtroende då de tillkännagav det nya samarbetet på en presskonferens.
Som de hade kämpat för att nå dit. Partierna hade i juni samma år träffats på den klassiska socialdemokratiska kursgården Bommersvik för att känna på varandra.
Men det sprack då Vänsterpartiet inte kunde acceptera den ekonomiska politik de andra partierna ville föra.
I början av oktober deklarerade så Sahlin och språkrören att de tänkte söka väljarnas mandat utan Vänsterpartiet.
Det gick inget vidare. Journalisterna ville bara veta varför Ohly inte fick vara med. Socialdemokraterna störtdök
i opinionsmätningarna och Sahlin såg inte ut att ha kul.
Till råga på allt fräste ledande vänsterpartister om att de blivit förda bakom ljuset, att S ljugit för dem och sagt att det inte pågick förhandlingar med MP.
Mona Sahlin tvingades backa och inleda nya samtal med Vänsterpartiet.
Men allt var inte frid och fröjd. Trion förklarade att den med tiden skulle presentera en gemensam regeringsplattform, men separata valmanifest.
Först nästa vår skulle ridån dras upp och den gemensamma politiken presenteras.
Väljarna skulle alltså gå omkring i 1,5 år utan att ha någonting att ta ställning till.
Och nästan ett år senare var partierna ännu oense i en rad viktiga frågor.
”11 frågor som splittrar laget”, löd en rubrik i Aftonbladet den 7 oktober 2009.
De tjafsade om allt från skatter och pensionärer till a-kassan och skolan.
I januari i år ledde de rödgröna i opinionsmätningarna, men var ännu inte överens om politiken.
Den 2 maj lyckades så vänsteralliansen presentera en skuggbudget. Det må låta tråkigt, men realpolitikens kärna är just budgeten.
Det var dock ett budget-förslag som inte skiljde sig nämnvärt från alliansens och många väljare en bit ut på vänsterkanten var besvikna.
Och ju närmare valet de rödgröna kom, desto sämre blev siffrorna i opinionsmätningarna.
14 dagar före avgörandet frågades Lars Ohly ut i SVT och det var bara alltför tydligt att vänsteralliansen ännu tjafsade i viktiga frågor.
Ohly ville minsann inte sänka några skatter. Han ville ha mer välfärd. Han tyckte inte om överenskommelsen med betyg från sjuan. Betygen borde skrotas. Han ville avskaffa friskolorna, vilket inte S och MP gick med.
Så där höll det på.
Vi minns resultatet. Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, det sämsta sedan 1914. Även Vänsterpartiet backade. Miljöpartiet växte med två procentenheter, men vad hjälpte det.
I går presenterade vänsteralternativet sin nya budget. Det blir den sista på lång tid, förklarade Thomas Östros, Socialdemokraternas ekonomiske talesman.
Den historiska pakten blev i själva verket en historisk parentes.