Det lönar sig att dansa med Jimmie Åkesson
För den som vill förstå det politiska landskapets kantring de senaste åren arrangerade medierna i samarbete med Jimmie Åkesson en liten snabbkurs i mitten av veckan.
På onsdagens morgon domineras det politiska samtalet på sociala medier av Socialdemokraternas reformförslag för barnfamiljer och Expressens avslöjande om ex-nazister som kandiderar för Sverigedemokraterna i valet. Det är en dålig morgon för Jimmie Åkesson. Människor där ute pratar inte bara om riktig politik utan även om en nyhet som skadar SD:s parlamentariska dejtingprofil. Jimmie behöver en rökgranat.
Som tur är blir SD-ledaren (precis som de andra partiledarna) besvärad av satir i P3:s partiledarutfrågning den här morgonen och kan mullra lite om att P3 är ”vänsterliberal smörja”.
Strax därefter är allting annat kvävt under ”nyheten” om att Jimmie inte gillar P3 – som plötsligt är den högst sorterade rubriken på Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och SVT medan Aftonbladet låter historien jäsa lite som andrarubrik innan vänsterledaren Jonas Sjöstedt attackerar Åkessons P3-sågning och konflikten kan vevas upp till toppen.
Innan journalisterna går på lunch trendar SD-ledarens namn på Twitter och Expressens artikel om att Jimmie inte gillar P3 är landets mest delade. Tätt följd av DN:s artikel om att Jimmie inte gillar P3. I sin tur följd av Aftonbladets, SVT:s och SR:s artiklar om att Jimmie inte gillar P3. Jimmies utbrott driver trafik och innan arbetsdagen är över har även kulturredaktionerna på DN, Aftonbladet, Expressen, GP, SvD och Sydsvenskan publicerat kloka krönikor förankrade i Jimmies utspel och de sociala flödena skummar av mothugg, medhåll och satir från politiker, ledarskribenter, kolumnister, ungdomsförbund, robotar, skrikhöger och flämtvänster.
Jag ser till och med en socialdemokratisk minister sprida röken medan kulturministerns inblandning får betraktas som i det närmaste oundviklig.
Innan solen går ner har artikelfloran kring nyheten om att Jimmie inte gillar P3 samlat runt 50 000 interaktioner bara på Facebook. Jimmies vrede ekar genom TV4-nyheternas kvällssändningar och toppar Kulturnyheterna i SVT där ”nyheten” äter upp nästan halva programtiden.
Slutligen ertappar jag även mina egna fingrar med att skriva den här kolumnen.
Det är som att se det senaste decenniets förvandling av det offentliga samtalet komprimerat till några timmar.
I går pratade vi om ekonomin, i dag pratar vi om kulturen.
Och ett av skälen till den förskjutningen är att det senare driver trafik på ett helt annat sätt. Det är inte det enda skälet och inte heller det viktigaste, men det har betydelse. Debatten styrs i dag av rena marknadskrafter.
Det behöver ju inte vara så att Jimmie Åkesson planerade att kasta en rökgranat. Det vore förvisso inte olikt Sverigedemokraterna som liksom klassens clown Donald Trump har god känsla för när det är dags att släppa sig ljudligt på sista bänkraden – om det enda du minns från Almedalsveckan 2016 är ett utspel om att skicka folkdanslag till förorterna beror det inte på att alla andra var tysta (dagen innan pratade KD om gummikulor och vattenkanoner!) utan på att SD vet hur man får alla att vända sig om.
Men oavsett om rökgranaten var planerad eller inte kommer vi se till att den exploderar. Och med vi menar jag medierna.
Det är lite olyckligt för även om vi kan se mekanismerna – alla journalister och tyckonomer är ju bekanta med den amerikanska pressens bakläxa efter en valrörelse där Trump med mediernas hjälp kunde dränka allt med sitt eget väsen – så kommer vi inte att göra någonting åt det.
Vi kommer bara göra vårt jobb.
Fotnot: Jimmie Åkessons vrede mot P3 saknar väl egentligen nyhetsvärde för den som är bekant med SD:s kulturpolitiska linjer och retoriken skiljer sig inte nämnvärt från sånt som emellanåt sägs av tv-kastande moderater. Den riktiga nyheten var väl att Jimmie passade på frågan om han föredrar Rysslands president Putin eller Frankrikes president Macron, vilket sunt nog fått viss uppmärksamhet i efterdyningarna till P3-attacken.