”Världen tror att araber bara tänker på sex”
Asylsökande i Norge får gå kurs om sexuella gränser
StAVANGER. Våldtäktsförebyggande kurs på flyktingförläggning utanför Stavanger. Vi visas ett fotografi: En brunett i kort kjol sitter på kanten av en röd fåtölj, med benen isär, fötterna i höga klackar.
Vilka signaler ger hon? frågar kursledaren Linda Hagen.
Tjugo män från Syrien i tre bänkrader, med jackan på, koncentrerade. De är här frivilligt. De har inte mycket att säga om kvinnan i den röda fåtöljen. Svaren är lågmälda.
Vad är problemet?
De är väl moderna upplysta människor?
Nästan lika många journalister sitter bakom männen. Från hela Europa reser de till Norge och en plats vid stora fält där snön är lätt och torr och tystnaden sticker i öronen. När vi kör in till Hå Mottakssenter någon timme utanför Stavanger står redan sex filmteam på gården, på jakt efter svar efter nyårsnatten i Köln. Finns de här, i en sliten barack på norska landsbygden där flyktingar lär ska fostras?
Kursledaren Linda Hagen är omtumlad. Sedan 2009 har de kört sin lilla grej utan medial uppmärksamhet.
Det började med en våg överfallsvåldtäkter i Stavanger. Företaget Hero med 1 450 anställda vid 70 flyktingförläggningar startade en kurs för både män och kvinnor, upplagda som dialog, samtal om sexuellt våld och information om norsk lagstiftning, regler och koder.
Linda Hagen är trygg, glad, varm. Klickar fram en fråga på sin bildskärm: Vad är skillnaden mellan förälskelse, kärlek och sexualitet?
”Sex är känslor i kroppen”, prövar en man.
”Världen tror att araber bara tänker på sex”, suckar en annan.
”Känslorna skiljer oss från djuren!”
”Men våldtäkt handlar inte om känslor, så vad är det, en drift?”
Linda Hagen berättar att i Norge kan en kvinna vara oskyldig men se ut som en hora.
Ingen säger emot.
Tydlig är hon. Hon säger: ”I Norge respekteras homofiler.” Då hänger en tystnad kvar i rummet flera sekunder.
Frågorna är det inte fel på. Hur förklarar man våld? Varför känner en våldtagen kvinna skuld? Vad gör du om en kvinna eller man berättar att de våldtagits?
Svårigheten är fingertoppskänslan. Tilltalet.
En paradox är inbyggd. Målet, uttryckt i Heros faktablad, är att ”hindra asylsökande att begå sexualbrott, våldtäkt eller att bli våldtagna”.
Samtidigt: männen i salen kommer inte som potentiella sexualbrottslingar. Som grupp är de i vetenskaplig mening högriskpersoner: begränsad ekonomi, osäkra framtidsutsikter, upplevt krig, vuxit upp i miljöer med större tolerans för våld mot kvinnor och barn. Alltsammans faktorer som ökar risken för sexuellt våld.
Om personer, som Ibrahim, Mazem, Hani säger det förstås ingenting. De – och alla jag talar med – tar själva upp nyårsnatten i Köln.
De förstår det inte. De begriper inte vad som hände.
– Alla kan tydligen inte uppföra sig, säger Ibrahim Ibrahim, 35-årig lärare från Damshli.
– Men Köln är nog uppblåst i media, säger Mazem Zidau, 37-årig hotellmanager som varit fyra månader i Norge och gillar långpromenader i snö.
Så blir det lunchrast och journalister irrar runt efter intervjuer. Men snart vet jag inte vad jag ska fråga, vad jag gör här. Jag möter vuxna väluppfostrade karlar. De säger att kursen är bra, intressant. Inte visste de att en av tio norska kvinnor upplevt sexuellt våld. Norge är bra. Norska kvinnor är bra.
– Ingenting av detta är nytt för oss, men möten är bra, att ni ser att vi är anständiga, upplysta och toleranta moderna människor. Vi har inte levt i ett tillbommat hus, säger Moaz, 26-årig pilot.
– Det handlar inte om att ”lära sig”, utan att diskutera, säger Hani Salloum, 25-årig student av engelsk litteratur.
Kurserna har gett resultat, enligt Hero. Våldtäktsanmälningarna minskade i Stavanger. Är det så enkelt: tydliga samtal, information, en dag eller två då orden uttalas, åsikter bryts ?
Jag åker därifrån och tänker att det tydligaste beskedet är männens starka vilja att anpassa sig till Norge. Suget efter förståelse, tillhörighet i det norska, lusten till möten. diskussioner.
Så hur kan sådana drifter förädlas i Norge, Sverige, Europa?
Men det är en annan förebyggande kurs.