Hösten då Merkel, påven och kungen var otippat lojala

Johanna Frändén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-12-11

Det finns de som säger att man inte skaffar några riktiga vänner efter trettio års ålder. Här vill jag invända ordentligt. När nöden kräver det (och det gör den om man byter stad och land i snitt vart tredje år) är alla okända männi­skor vänner som du ännu inte lärt känna.

Desto mer sällsynt är att de där gamla påtvingade bekanta i ens liv visar sig vara oväntat lojala, när det behövs som allra mest. 2015 var året då en hel hop totalt otippade människor överraskade positivt.

Påven. Det ska sägas direkt, jag har en fäbless för Vatikanen. Den katolska estetiken, arkitekturen och eviga trösten i att få förlåtelse har format några av Europas allra mest intressanta kulturer.

Men påveämbetet har av tradition tillfallit rörelsens mer reaktionära företrädare med en attitydagenda som släpar ungefär femtio år efter resten av västvärlden. Påve Franciskus började kaxigt med att välja samma tilltalsnamn som Francesco Totti, den ende romare som kan utmana honom i popularitet, och i år har de gamla käpphästarna fallit en efter en. I tisdags öppnade påven det extrainsatta jubelåret i barmhärtighetens tecken.

Angela Merkel. Medelålders kristdemokrater och undertecknad brukar inte träffa särskilt högt i åsiktsgemenskap, men Angelas tolkningar av kristna och demokratiska värden är de mest hoppingivande under en blytung höst i Europa.

När övriga europeiska ledare idkat signalpolitik, rättsosäkra utspel och populism har Tysklands förbundskansler fattat obekväma ­beslut som mycket väl kan kosta henne jobbet på sikt. Hennes kvinnliga kolleger i det svenska jugendförbundet har så att säga inte tagit samma tåg.

Mami Merkel står när de andra faller.

Kungen. Nej okej, monarki är inte ett rakt igenom demokratiskt statsskick och ja visst, det är lite problematiskt med kopplingar till den undre världen och kaffeflickor, men hela poängen med att vara kung är ju de orimliga privilegierna. I år har Sveriges regent visat oro för flyktingarnas situation (ej att förväxlas med oro för flyktingströmmarna) och kommit ut som fullfjädrad miljövän i en position där han förväntas vara opolitisk.

Det finns de som tycker att kung Carl XVI Gustaf borde gå i folk­pension och lämna över tyglarna till Victoria.

Jag antar att det är ungefär samma människor som tycker att det är gott med fullkornspasta. Vi kan kallprata lite artigt när vi ses, men vi kommer ­aldrig att förstå varandra på ­djupet.

Bubblare 1

Annie Lööf. Jag kommer från jordbrukstäta Västgöta­slätten där många röstar på Centern med förbundna ögon. Det var innan partiet pratade om fri invandring, slopad skolplikt, och månggifte. The years before rock’n’roll, med andra ord. I höst har Annie Lööf levererat rakryggade visioner från föräldraledigheten när övrig borgerlighet mest mumlat. Den självförhärligande ­entimmesintervjun på SVT-psykologen Poul Perris divan från valåret 2014 är härmed förlåten.

Bubblare 2

Arnold Schwarzenegger. Den republikanske Terminatorn har en del besvärande kvinnohistorier på sitt cv, men han tänker i alla fall inte titta på när planeten går ­under. Förra veckan kom han till klimatmötet i Paris för att pressa världens ledare att sänka koldioxidutsläppen. Sen tog han cykeln för att se sig om i ljusets stad.