Jag skulle gärna se att ”Flocken” fälls

Jan Guillou

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-09-20

Filmen har stora likheter med våldtäkterna i Bjästa Mamman uppmanar till bojkott

Kan en spelfilm göra sig ­skyldig till våldtäkt? Det påstår i alla fall mamman till den då 14- åriga ”Linnea”, som våldtogs på skol­toaletten i det lilla samhället Bjästa.

Jag är benägen att hålla med ­mamman. Filmen ”Flocken” kan mycket väl ses som den tredje våldtäkten som drabbade ”Linnea”. Dessutom finns inslag i filmen som tveklöst måste betraktas som förtal i lagens mening.

Bakgrunden är följande. 2009 våldtogs ”Linnea” på skoltoaletten. När den rättsliga proceduren inleddes vände sig nästan hela Bjästa mot ­offret och i en flod av förtal och ­sladder upphöjdes gärningsmannen till martyr. Han fälldes sedermera i domstol och har nu avtjänat sitt straff. Men ­”Linnea” och hennes familj tvingades flytta från bygden på grund av alla hatfyllda trakasserier. Det var den andra våldtäkten, enligt Linneas mamma.

Hela historien blev riksbekant genom ett utförligt reportage i SVT:s ”Uppdrag granskning” året därefter. Reportaget tog inte oväntat ställning för offret och mot sladdret.

Det är inte svårt att se hur sådana händelser skulle kunna förvandlas till både litteratur och film. Fast ­hellre då journalistik, som i ”Uppdrag granskning”, eftersom journalistiken har ett obönhörligt sanningskrav över sig som inte gäller spelfilm eller roman.

Dilemmat som en manusförfattare ställs inför när det gäller att bearbeta en autentisk händelse nära i tiden är uppenbart. Grundstoryn måste till­föras nya dimensioner och konflikter, annars skulle man ju bara upp­repa ”Uppdrag gransknings” berättelse. Dessutom måste man försöka anonymisera eller förändra berättelsen så att man inte utpekar vare sig gärningsman eller offer, i flera avseenden måste man alltså ”förbättra” verkligheten.

Det är fullständigt uppenbart att filmmakarna misslyckats grundligt med den icke förhandlingsbara uppgiften. Som mamman själv skriver på Aftonbladets debattsida:

”Eftersom grundhistorien i ’Flocken’ är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna inne­håller rent förtal av oss i familjen” (15 sept).

Det är sannerligen inte för mycket sagt. I filmen framställs mamman som en alkis som anser att dottern förstört hennes liv och mannen i familjen, som alltså föreställer ”Linneas” styvfar, ­påstås ha ett sexuellt förhållande med den 14-åriga flickan. Han är alltså sexualbrottsling. Manusförfattarnas ”förbättringar” av verkligheten går därmed långt över förtalsgränsen.

Inte oväntat värjer sig film­makarna genom att spela dumma. Producenten Agneta Fagerström-Olsson påstår att filmen inte bygger på våldtäkten i Bjästa 2009 utan på ”flera liknande fall som man tagit ­inspiration av”.

Det är inte sant. För det första vore det svårt att leta upp ”flera liknande fall”, eftersom händelserna i Bjästa är tämligen unika. För det andra berättar mamman om filmmakarna att ”de har försökt få oss att godkänna filmen flera gånger men det skulle vi naturligtvis aldrig göra. Vi har träffat dem tre gånger …”

Om nu filmmakarna varit så angelägna om ett ”godkännande” från den utpekade familjen att de gång på gång kallat till sammanträde i saken så faller naturligtvis påståendet om ”flera liknande fall” som grund för filmens berättelse. Men producenten nekar hårdnackat att ta åt sig av ­familjens kritik, den man försökte förhandla bort: ”Nej, men man kan förstå att det väcker känslor”.

Jo, det kan man förstå. Vad skulle producenten som uttalar sig så tycka om att själv bli utpekad som en usel alkoholiserad mor gift med en sexualförbrytare vars brottslighet riktar sig mot hennes dotter? Det skulle nog väcka känslor.

Intrycket av filmmakarnas krumbukter är helt enkelt att de för sent ­insåg att deras konstnärliga ”för­bättringar” kunde vara brottsliga. ­Därför dessa förhandlingsförsök ­ med den ­utpekade familjen.

Förtalsmål är i regel svåra att ­vinna. Men här kan man inte undgå att se en mycket god chans. Fast även ett förtalsmål som man vinner är på­frestande. Hela historien dras upp på nytt, uppmärksamheten blir stor, skvallret och näthatet exploderar ­ på nytt. Jag skulle ändå gärna se en fällande dom mot filmen, hur mycket jag än brukar försvara såväl den konstnärliga friheten som yttrandefriheten.

Dagens Nyheter har utan reser­vationer tagit in

”Flocken” på sin lista över finare film som allmän­heten borde se. Den för­talade mamman upp­manar till bojkott.