Ministerns bananfobi är glada nyheter
Man får leta efter de glada nyheterna just nu, men i veckan tog Expressen sitt ansvar och levererade ett litet scoop som förtjänade mer utrymme.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg lider av ”bananfobi”. En snabb googling ger vid handen att detta är en om inte vanligt förekommande så i alla fall fullt existerande fobi. Brandberg är inte ensam.
– Jag tar inte i bananer, jag vill inte vara nära bananer och sitter aldrig med ryggen mot dem utan måste hela tiden se dem, berättade till exempel bananfobikern Gabriella Norberg Boisen för Sveriges Radio för några år sedan.
Paulina Brandbergs medarbetare har vid upprepade tillfällen mejlat både Arbetsmarknadsdepartementet och Domstolsverket för att säkerställa att mötesplatserna är ”bananfria” inför ministerbesöken. I september bjöd riksdagens talman Andreas Norlén jämställdhetsministern till en fika där han lovade att man ska ställa undan ”fruktkorgar med bananer i angränsande utrymmen och genomgångsrum” senast på förmiddagen samma dag.
Det låter som en inverterad rider-lista från någon med Mariah Careys självbild, ett krav värdigt en diktator från ett mellanstort afrikanskt land med ovärderliga mineraltillgångar.
Jag vet inte hur det är med er, men jag blir glad i själen av att den här kommunikationen finns diarieförd via offentliga mejl med regeringskansliets stämpel.
Tyvärr är jag inte den fullfjädrade freudian jag ibland önskar, men det är något med frukten i sig – jaja, jag vet att bananer egentligen är ”bär” – som gäckar fantasin. Bananen är en sorts frukternas fallerade fallos som lätt ger upphov till en lång rad associationer. Dess komiska kvalitéer saknar inte representation inom kulturen. Det milt nedlåtande uttrycket Svennebanan berättar om vår självspäkande idé om hur gemen svensken i själva verket är är. Det är ett uttryck som inte ens Sverigedemokraterna lyckats sudda ut trots två år vid makten (förlåt, jag menar förstås som regeringsunderlag).
Smeknamn som Jan Banan och Sean Banan signalerar att vi har att göra med populärkulturella fenomen med låga pretentioner.
Tillbaka till politiken: För några år sedan kapprustade partiledare och ministrar i en sällsam tävling som gick ut på att gilla korv mest. Johan Pehrson, för övrigt så Svennebanan man kan bli som partiledare, gick vinnande ur striden. Det är förmodligen den enda han vunnit sedan regeringsbildningen och detta till priset att tvingas äta väldigt mycket varmkorv under valrörelsen.
Det var tänkt att vara folkligt och kanske funkade det också, men den utstuderade kommunikationen på sociala medier tog ändå udden av det hela lite.
Hösten 2024 tycks ingen äta korv längre.
Dagens politiker är generellt för dåliga på att lyfta sina tillkortakommanden och odla sina excentriska sidor. Det visar inte minst Paulina Brandbergs skriftliga svar till Expressen angående sin bananskräck.
”Jag får professionell hjälp” är topp fem roligaste politikerkommentarerna på den här sidan millennieskiftet. KBT-seanserna där Sveriges jämställdhetsminister får närma sig en banan från olika håll är precis den bild jag behöver en grå vecka i november.
Men istället för att äga sin fobi agerar en pressad Brandberg som om denna kuriositet är ett problem som måste lösas. Jag tror att jag talar för en majoritet av väljarkåren när jag säger att det är helt lugnt att hata en specifik frukt på oklara grunder. Till och med om man jobbar med diskrimineringsfrågor.
Bara tanken på att gemensamma departementsutrymmen behöver ”banansäkras” kommer i alla fall bära mig fram till advent.