Är det inte lite konstigt att jag är mångmiljonär?
Nej, gör inte inbrott. Jag har inget att stjäla, bara trendiga furumöbler och halvdyra second hand-kläder, några snygga golv men de är bättre där de ligger. Jag är inte rik på det sättet, jag är rik på det nya sättet. Att ett par, tre kvadratmeter av min lägenhet nu är värda en normal årslön.
Det känns lite konstigt. Visst, min man och jag är ganska bra på att jobba, men det är ju inte det det här handlar om. Vi har ju inte just börsnoterat vår startup, vi är inte ens särskilt bra på att spara. Jag konsumerar för mycket, köper dyra viner och snittblommor och håller tummarna, och ändå är jag plötsligt mångmiljonär.
Det beror förstås på att jag är fjärde generationens stockholmare, släktens bostadskarriärer har sipprat ner och gett mig ett livsavgörande försprång. Mer så än någon av mina äldre anhöriga kunnat förutspå, jag var bara några år över tjugo när min första etta såldes med en miljon i vinst. Då kunde det inte gå upp mer, sa man, sedan dess har priserna dubblats, igen.
De av mina jämnåriga som är på utsidan behöver fortfarande flytta mellan dyra andrahandskontrakt flera gånger per år, trots att vi är trettio nu. Deras hyror äter upp allt högre andel av deras lön och det är inte bara några små kvarter i innerstäderna det handlar om, trenden är nationell. För varje dag ökar priset på en kontantinsats med mer än vad det är möjligt att gneta ihop, jag föddes på rätt sida i ett Hemnet-genererat ståndssamhälle.
Jag lyssnar när riksbankschef Stefan Ingves är med i P1:s Lördagsintervju. Journalisten frågar om valet att behålla nollräntan och att köpa bostadsobligationer under pandemin. Båda sakerna har ju höjt priserna, ökat skillnaderna, ytterligare?
Ingves förklarar det sedvanligt ekonomkryptiskt med något om den ”finansiella sektorns relativa storlek i Sverige”. Vad jag tror att han försöker säga är att det bara är bra om bostadspriserna stiger, eftersom alla har så jävla mycket lån. Och om vi inte skulle ha råd att betala dem är det mycket värre, för alla.
Den senaste finanskrisen var innan jag tog studenten
Lågkonjunktur är något mina gamla släktingar varnar för, men jag har aldrig sett det på riktigt. Den senaste finanskrisen var innan jag tog studenten och inte ens den hade väl några större effekter på Sverige, hushållens lån var för stora även då för att någon kreativ förstörelse skulle kunna tillåtas. Min generation är van vid att bostadspriserna aldrig slutar stiga och att riskmedvetande alltid är en dålig affär.
Mina vänner på insidan älskar att föreläsa om hur rörliga räntor alltid lönar sig och att index alltid stiger. Dessutom ska vi allihop bli ännu rikare på kryptolotteriet och norrlandsboomen, batterifabrikerna och industriomställningen. Vad kan gå fel?
Jag loggar in för att kolla mitt ISK för första gången på ett år, de tråkiga utdelningsaktierna jag köpte då är upp 118 procent, vi skålar. Ett vin som jag minns kostade 89 spänn för några år sedan tar Systemet nu 145 kronor för, Ingves säger att inflationen är för låg men jag tvivlar på att vinet blivit 60 procent godare. Han hyllar amorteringskraven, men mina vänner som köpte ett topplånat hus för några år sedan behöver inte betala av längre. Värdeökningen har ätit upp andelen lån, Riksbankens trolleri har, precis som man hoppades, spätt ut problemet.
I år är ett viktigt val, och jag menar inte det till riksdagen. Det här är utan hård bevakning, tv-debatter eller demokratisk process. 2022 är Ingves mandatperiod slut och hans sjutton år med den extremt påtagliga penningmakten kanske är över. Vad som händer med våra miljoner då får vi se, många skulle kunna bli förvånade.