Hur många sjuksköterskor får man för 43 700 miljoner?
Sjukhus och skolor pressas på grund av pengabrist.
Samtidigt måste staten skjuta till 43,7 miljarder kronor för att täcka förluster efter huvudlösa spekulationsaffärer på en statlig myndighet.
Riksbankens fiasko måste få konsekvenser.
”Riksbanken föreslår att det egna kapitalet återställs till lagens grundnivå”.
Så lyder den föga braskande rubriken på det pressmeddelande som Riksbanken kablade ut på tisdagen.
Nyheten var visserligen väntad men inte mindre spektakulär för det.
Bakom tråkspråket döljer sig en av de större blunders som gjorts i myndighetens 356-åriga historia.
Vid årsskiftet summerade det egna kapitalet i Riksbanken, som ytterst tillhör det svenska folket, till minus 2 miljarder kronor.
För en privat bank hade det betytt konkurs för länge sedan.
För att klara lagens krav ber Riksbanken riksdagen att skjuta till 43,7 miljarder i nytt friskt kapital. Det kommer att belasta budgeten, precis som om staten lånat pengarna.
Hur mycket är 43,7 miljarder egentligen?
Om en obehörig vikarie i matte skulle ge sina elever uppdraget att tyst räkna sig fram till 43 700 miljoner, fyra sekunder per tal, skulle det ta dem bortåt 5 500 år.
En hög med 43,7 miljarder i tvåhundralappar väger cirka 200 ton eller lika mycket som ryms i tio av försvarets transportflygplan Lockheed C-130 Hercules.
43,7 miljarder motsvarar ett års lönekostnad för 68 000 sjuksköterskor eller 74 000 grundskolelärare.
Beloppet är sju gånger mer än de 6 miljarder som regeringen nyligen sagt sig vilja skicka till de ekonomiskt pressade regionerna i vårbudgeten.
43,7 miljarder är också ungefär lika mycket som statens biståndsbudget och en tredjedel av vad det krigsrustade försvaret beräknas kosta i år.
Pengarna skulle också räcka till att renovera statsminister Ulf Kristerssons gym på Harpsund. 90 000 gånger om.
Kort sagt: det hade gått att göra mycket bättre saker för 43,7 miljarder än att spela bort dem.
Vilket är vad Riksbanken har gjort.
Inte för att det står så mycket om den saken i pressmeddelandet.
Där framgår under rubriken ”bakgrund”:
“Riksbanken redovisade en förlust 2022 som berodde på att räntorna steg kraftigt i både Sverige och omvärlden det året på grund av att inflationen ökade snabbt”.
Lite motvind bara. Kan hända vem som helst.
Sanningen är att förlusten, på svindlande 81 miljarder, berodde på att Riksbanken köpte obligationer för totalt runt 1 000 miljarder kronor, först mellan 2015 och 2019 och sedan under pandemin.
Köpen skedde till rekordlåga räntor vilket för obligationer är samma sak som rekordhöga priser. När räntan steg föll värdet som en sten. Det torde vara något slags rekord i usel tajming.
I en svidande utvärdering som Riksrevisionen publicerade i december med rubriken ”dyrköpta erfarenheter” konstateras dessutom att de hundratals miljarder som fram till 2019 lades på att köpa obligationer princip inte hade någon effekt alls när det gällde att få upp inflationen, vilket var syftet.
Köpen på 700 miljarder under pandemin lyckades visserligen lugna finansmarknaderna men fortsatte långt efter att det var tydligt att någon finanskris inte stod för dörren.
2021 blev istället ett av de galnaste åren någonsin i svensk ekonomi med bubbelvarning på alltifrån bostäder till fastighetsbolag, tech-företag och Rolex-klockor.
En utvärdering av Stockholms universitet som beställts av riksdagens finansutskott riktade hård kritik mot att Riksbanken höjde räntan för sent när inflationen tog fart och ansåg också att myndigheten borde gjort helt om redan 2022 och börjat sälja värdepapper.
Ovanpå detta kommer alltså förlusterna som skattebetalarna nu får stå för.
Det märkliga är att kritiken inte varit fränare.
Om en storbank gjort motsvarande missar och staten tvingats hosta upp 44 miljarder hade politikerna i riksdagen tävlat i att leverera giftiga oneliners på temat giriga och korkade bankirer.
Nu har det varit tystare än på ett nedlagt äldreboende.
Om det har funnits något ansvarsutkrävande alls har det skett i tysthet.
Riksbankschefen Stefan Ingves har pensionerats, och ytterligare tre av de ledamöter som satt i direktionen under 2021 har redan eller är på väg att sluta.
Anna Seim, forskare på Stockholms universitet och en av författarna bakom den kritiska utvärderingen föreslås tas plats i direktionen i vår.
Bara två av de tidigare ledamöterna, Anna Breman och Per Jansson, är kvar.
Men någon officiell kritik mot dessa eller någon av dem som lämnat har inte framförts.
Det är rätt unikt att en myndighet kan slarva bort 44 miljarder utan att det uppstår någon ordentlig politisk debatt.
Orsaken är att politikerna är livrädda för att se ut som om de blandar sig i vad Riksbanken håller på med.
Oberoendet är en bra idé på pappret, men konstruktionen bygger på att de tjänstemän som i praktiken får nycklarna till svensk ekonomi använder denna makt klokt.
När Stefan Ingves för en tid sedan frågades ut i Sveriges Radio om sina 17 år som riksbankschef ångrade han inget och var nöjd med allt. Särskilt köpen av värdepapper.
Det fanns ungefär 43,7 miljarder skäl att argumentera emot.
Men från svenska politiker hördes inte ett pip.
Det är faktiskt för ynkligt.