Försemestern är en oskuldens tid
Ni vet hur melankoliskt det kan vara att dyka upp någonstans strax efter. Strax efter en konsert, till exempel, eller strax efter att picknicken har tagit slut. Det är som att rota i en döings kvarlåtenskap. Överallt tecken på liv, men ingenstans livet självt. Bara en sista efterklang av strängen som snart tystnar.
Att dyka upp strax före är ibland inte så annorlunda.
Vid det här laget är semesterhaussen redan i gång. Sommarkaféerna har fullsatt och kortmaskinerna går varma. Tusentals sommarjobbare har börjat tänka på annat, för deras uppgifter har fått ett drag av rutin. Allt går smidigt och geschwint som ett väloljat urverk.
Det är just därför jag har en alldeles särskild kärlek till försemestern. De där korta veckorna när de flesta semesterfirare ännu plitar på packningslistorna, men landet står nyrustat för deras ankomst.
Det fina med den perioden är just att allt inte har blivit rutin än. Saker och ting är där, men inte riktigt på plats. Ladan som är kafé och loppis är fylld med åtråvärt skräp, men om man vill köpa något saknas det prislapp. Frågar man närmaste sommarjobbare flackar denne oroligt med blicken och börjar tumma på mobilen. Det rings hit och dit och till slut lokaliseras en ansvarig, som stått på huvudet i en radioskuggad skrubb på jakt efter en förlängningssladd: Läskkylen är visserligen levererad, men det är ännu två meter lucka mellan stickkontakt och vägguttag.
Detta är den period då förkromade espressoställverk har placerats ut på altare bakom tillfälliga diskar, men ingen har ännu lärt sig hur de fungerar. Att chansa är det inte tal om, för maskinerna kostar som en tvåa i en mellansvensk stad, så det sitter små lappar överallt som ber om ursäkt och hänvisar till vanligt bryggkaffe.
Det är, på något sätt, en oskuldens tid. Och det är det som gör den så melankolisk. För man vet vad som väntar. Vid augusti månads ingång kommer varje tafatt sextonåring att vara en fullfjädrad barista. Nervösa leenden kommer att ha förädlats till professionella grin och alla dina frågor får ögonblickliga svar.
Det är säkert bra. Arbetslinjen, social kompetens, passa tiden och allt det där. Men erkänn att det finns en alldeles egen skir skönhet i försemesterns valhänta osäkerhet. Och ett styng av sorg i att se den förvandlas till världsvan kompetens.