När man försvarar sin motståndares yttrandefrihet, försvarar man sin egen
För ett par år sedan utkom i Norge diktsamlingen ”Kvit, norsk man”, där författaren Brynjulf Jung Tjønn berättar om sina erfarenheter som adoptivbarn från Sydkorea.
Där finns en dikt som handlar om en annan adopterad ung man från Indien, Arve Behim Karlsen, som 1999 bokstavligen blev jagad in döden av rasister som skanderade ”negerhora”.
Ett fruktansvärt dåd blev en fruktansvärt stark dikt, som nu ska sättas upp på en teaterscen i Oslo.
Inför premiären fick en grupp ungdomar se föreställningen, vilket ledde till gråt och tumult – de stod inte ut med att skådespelaren sade n-ordet – så det ströks.
Därmed reducerades även dådet i sin omfattning.
Alla som vill rensa i de förhatligas ordförråd kan tänka på Arve Behim Karlsens öde. Hur förbannat ensam han var när han sprang för sitt liv. Hur lämnad han blir än en gång, när vi inte står ut med att höra det sista ordet han fick höra innan rasisterna tog hans liv.
I tisdags kväll satt Richard Jomsof i Aktuellt och tyckte synd om sig själv för att han delat ett par bilder som nu utreds som hets mot folkgrupp. ”Jag menar ju inte det”, säger han.
Vad Jomshof egentligen vill ha sagt med att dela de där karikatyrerna hänger i luften, men någonting vill han väl ändå påstå om muslimer? I stället för att stå för sina åsikter, döljer han sig nu bakom stolta paroller om satir och yttrandefrihet.
Jag håller med Nils Funcke och Oisín Cantwell, som menar att den ena av de två bilderna nog är olaglig, eftersom den pekar ut en helt vanlig flyktingfamilj som mordbrännare och ödeläggare av vårt land.
Jag vill ändå inte att Jomshof ska fällas. Inte för att han riskerar bli martyr. Det privilegiet skulle han njuta en mycket kort stund. Det finns tyngre skäl.
Ett handlar om konsekvens. Om vi på fullaste allvar tycker att Charlie Hebdo ska få fortsätta sin utgivning i Frankrike, så måste vi vara lika toleranta här. Tycker vi inte det, måste vi svepa över hela fältet. Då åker Lars Vilks för många djupt kränkande rondellhund ner i papperskorgen – igen.
Varje gång man försvarar sin motståndares yttrandefrihet, försvarar man sin egen.
Det tyngsta argumentet handlar om dokumentation för eftervärlden.
Regeringen erbjuder nu 350 000 kronor till den som vill ”åka hem”. Det är företrädesvis muslimer som man hoppas ska återvända till sina ursprungsländer. Hur ser det i huvudet på dem som driver en sådan politik? Jag vill veta. Richard Jomshofs konto på X ger en ledtråd.
I onsdags delade Liberalernas utrikespolitiska talesperson Joar Forssell en bild på en personsökare med rubriken ”Shalom”. Det var inte olagligt, men udda – EU:s utrikespolitiske chef Joseph Borell fördömde attacken Libanon, som urskillningslöst också skadade civila.
Samma natt lade Sverige som en av 43 länder ner sin röst när FN:s generalförsamling krävde att Israel upphör sin ockupation (inom ett år).
Alla inlägg på sociala medier, alla förlupna tummar på mobilen, är ovärderliga dokument för att begripa politiken av i dag. Eftervärlden kommer definitivt behöva alla urkunder för att kunna förstå vad det var som hände.