Vad vet vi om brottet? Inte mycket
SKÖVDE. Två bröder som ser sig omkring i tingsrättens säkerhetssal med flackande blickar.
Mördade de Lisa Holm?
Om det vågar jag inte ha en uppfattning. Om det borde ingen ha en åsikt, då rådman Björn Danielsson beslöt att häktningsförhandlingarna skulle hållas bortom pressens och allmänhetens insyn och vi därför inte vet vilka indicier som finns.
Först att ställas inför Skaraborgs tingsrätt var den yngre av de två litauiska bröderna. Han gav åhörarna på andra sidan pansarglaset en kort, nervös blick, bar häktets blå kläder, kort, rågblont hår.
Lyssnade på tolken
Vi, 14 journalister och fem nyfikna skövdebor, stirrade tillbaka och lyssnade på tolken som översatte den inledande juridiska formalian.
Jag kom på mig själv med att tänka att denne unge man med de osäkra ögonen alls inte ser ut som en mördare. Men hur ser en mördare ut? Rimligen hur som helst.
Vad vet vi egentligen om detta fruktansvärda brott?
Inte mycket. Vi vet att en 17-årig flicka inte fick bli vuxen, att livet rycktes ifrån henne precis då sommaren började och framtiden var fylld av drömmar och möjligheter.
Vi vet att åklagare Lars-Göran Wennerholm har gått från att påstå att männen är skäligen misstänkta till att de är det på sannolika skäl. Utredningen har med andra ord gått framåt de senaste dygnen.
Saknas teknisk bevisning
Men vi vet även att viktiga pusselbitar fattas. Som när Lisa Holm dog. "Någon gång mellan den sjunde och den tolfte juni". Vi vet att teknisk bevisning saknas. Det är svagheter. Vägen till en fällande dom kan visa sig vara lång och allt annat än rak.
Senare denna eftermiddag var det den äldre mannens tur att handfängslad mellan två vakter ta hissen upp till sal fem. Kraftigare byggd, rundare ansikte, ett lätt skägg, men lik sin bror.
De juridiska piruetterna upprepades och på bänkar i väntsalen satt vi snart igen, reportrar och fotografer och skrev texter och skickade bilder och pratade i telefon med nyhetschefer och spekulerade i hur länge förhandlingarna skulle pågå.
Timme lades till timme i trist miljö. Det är i Sverige med tingsrätter som med tågstationer: Då de vackra och gamla husen blir för trånga byggs nya och fula.
Häktades mot sitt nekande
Bröderna häktades, mot sitt nekande. Kanske är de skyldiga. Kanske är en av dem en mördare. Kanske är polis och åklagare fel ute. Vi får se.
Advokaterna belades med yppandeförbud. Sådan är vår tid, åklagare kan kalla till presskonferens och berätta valda delar, poliser kan läcka till medier, men advokaterna tillåts inte säga ett dugg.
Därmed skapas en obalans i rapporteringen, det som talar för skuld lyfts fram i tidningar, radio och tv, men den som ska tillvarata den misstänktes rättigheter och peka på omständigheter som tyder på att en person kanske trots allt inte är skyldig tystas.
Lynchjustis på internet
Det finns anledning att avvakta i skuldfrågan, men vad bryr sig internets lynchjustis om en sådan uppmaning?
Dom avkunnades redan i förra veckan, då namn, bild och personuppgifter på en helt annan man än de misstänkta publicerades på Facebook-sidor och kloaksajter. Varje gång någon söker på hans namn på google de närmaste åren kommer mordet att dyka upp.
Nu har nätpöbeln vänt blicken mot två utländska medborgare. Den drar sig inte för att göra politik av tragedin, som påstås vara ett resultat av det "mångkulturella experimentet".
Utanför tingsrätten gick luften än en gång att andas och jag promenerade mot stationen för att ta tåget tillbaka till Stockholm och tänkte på hur tunn civilisationens fernissa ännu är och vilken utomordentligt god idé det är att det är domstolar och inga andra som dömer.