Vi måste orka – för barnen
Hur lever man som vanligt när ett krig aldrig verkar ta slut?
Jag vet verkligen inte.
Men jag försöker varje dag.
Jag har egentligen aldrig haft en särskilt stark koppling till Syrien.
Min far kommer därifrån, men han har inte bott där på över 40 år. Jag har bara varit i landet en gång i mitt liv.
Aldrig i Aleppo.
Jag har familj som bor kvar. Men de har valt det själva. Säger de.
De lever ett okej liv, så okej som det kan vara att leva i ett krig, intalar jag mig.
Men den här kolumnen borde absolut inte handla om mig.
Jag vill att den ska få dig att tänka på femårige Omran Daqneesh som räddades i Aleppo men förlorade sin äldre bror, på uppspolade Alan Kurdi, vars pappa, den enda överlevande i familjen, fortfarande svartmålas som flyktingsmugglare trots att han aldrig dömts.
På Fatima som är rädd för svarta och gröna flygplan som släpper saker från luften, som längtar efter sin bästa vän Rana.
På alla barn som inte fått ett namn i internationell media och vars död inte fått oss att lyfta på ögonbrynen och känna vanmakt över vad som pågår "där borta".
Jag matar mig själv med klipp på barnen.
De som räddas ur helvetet efter en flygräd av Vita hjälmarna, barnen som tar sina första huttrande steg på europeisk mark efter att ha plockats upp ur en otjänlig gummibåt på väg att sjunka på ett mörkt öppet hav. Som ska tillbringa resten av sina liv som flyktingar med inget mer än kläderna de har på sig, kanske anklagas för att vara förklädda terrorister i sitt nya hemland.
Barnen som hellre blundar än sover för att slippa drömma mardrömmar, som vi sett i fotograf Magnus Wennmans hjärtskärande bildserie.
Det pågår ett krig, människor dör framför oss, och vi har mage att tänka på annat.
Sverige har mage att försvåra familjeåterförening.
Europeiska grannar bygger upp murar och stängsel.
Syrien är på väg mot sitt sjätte år av brinnande krig.
Jag kan inte förstå att jag skriver den meningen, fastän jag har skrivit den så många gånger.
Vet ni hur det känns?
Att en liten del av en är på väg mot sitt sjätte år av krig?
Det går knappt att sätta ord på.
Och då vet vi inte ens hälften.
Vi kan inte namnen på alla de barn som inte längre kan gå i skolan.
Som lärt sig skillnaden på ljudet av beskjutning och ljudet av tunnbomber. Som har att välja på ett levande helvete eller döden.
Bara de senaste tio dagarna har omkring 300 barn dödats eller skadats i belägrade Aleppo, enligt hjälporganisationer.
Jag tänker på uppgiften jag läser från Internationella Organisationen för Migration om hur många barn som drunknat på flykt: att man inte vet säkert, eftersom kropparna är så små att de är alltför svåra att hitta, de ligger kvar på havets botten.
Men vi får aldrig sluta försöka förstå. Vi journalister måste fortsätta rapportera. Vi måste berätta om det här helvetet.
Om barnskratten som hörs när de äntligen får gå till provisoriska skolor, om lärarna som stannar kvar. Om Ahmed i Damaskus som lär föräldralösa barn att dansa. Om hjältarna som kör hjälpkonvojer. Om Aleppos sista traumaklinik.
Om de som lever trots att de inte har något att leva för.
Jag vet verkligen inte hur.
Men jag försöker varje dag.
Aleppo 2016 – helvetet på jorden Så här ser kriget i Syrien ut på riktigt OBS! Varning för starka bilder! Stöd Aftonbladets kampanj #tittaintebort