”Jag är ingens fiende – jag vill bara vara snygg”
Det är mycket med tjocka mot smala nu. Kvinnor från olika läger i kroppsdebatten anklagar varandra för att hetsa oskyldiga människor till att antingen träna för mycket, vara för smala och därmed sända fel signaler. Alternativt för att förmedla en alltför tillåtande syn på hur en kropp egentligen får se ut.
Det är hälsohets, smalnorm, kroppsaktivism. Begrepp som för en vanlig kvinna som jag, som bara vill vara lite snygg utan att det tar för mycket tid eller pengar i anspråk, helt saknar innebörd. Och jag tror att jag representerar en stor del andel av kvinnorna.
Kvinnor som inte låter sig hetsas in i destruktiva beteenden så lätt men som inte heller vill kapitulera inför sakernas tillstånd och gällande naturlagar. Helt vanliga tanter som inte struntar i rådande skönhetsideal men som också har annat att tänka på än sin kroppsform, hur den uppfattas och vilka dolda budskap den bär.
De flesta av oss är nog vare sig tillräckligt narcissistiskt lagda eller självutplånande för att tillägna den egna personen och kroppen särskilt mycket innebörd och intresse.
Själv vill jag, helt oreflekterat och utan vidare analys, droppa tre kilo inför badsäsongen. Inte för att jag är överviktig, med 67 kilo till 170 centimeter är jag helt inom ramen för normalvikt, utan bara för att jag vill vara lite smalare av kosmetiska skäl. Inte starkare, inte hälsosammare, inte smidigare utan bara lite smalare lagom till att det är dags att strutta runt på stranden i bikini.
Min ambition är inte att vara förebild, inte att inspirera och inte att styra någon i en viss riktning. Jag uttrycker bara min egen, högst personliga önskan.
Varje tid har sina skönhetsideal, mer eller mindre plågsamma och krävande, och i varje tid har folk i olika utsträckning och efter egen förmåga ansträngt sig för att möta idealen. Det har varit pudrade, skyhöga peruker, högklackat för karlar, insnörjda midjor, inga midjor, stora bröst, små bröst, rumpor i olika former, Michelangelos skulptur av kung David som ideal för män (gäller även idag), anisktsbehåring eller renrakat, svällande kvinnliga kroppsformer under renässansen och spinkiga sådana i faraonernas Egypten.
Idealen förändras men är fåfängan är konstant, djupt mänsklig och i lagom dos positiv. Fungerande människor bryr sig om sitt utseende och visar hänsyn genom att inte utsätta andra för sitt fulaste jag.
I för stor dos är fåfänga, inklusive överdrivet intresse för sin egen hälsa och välmående, outhärdlig för omgivningen.
Idag anses det fint att vara ganska slank vilket innebär att många, lagom fåfänga, människor vill vara just det.
Ibland går de på diet, ibland tränar de på gym, ibland tar de till medicinska hjälpmedel. De blir då och då sura på sig själva för att de tar en bulle till kaffet fast de tänkt börja äta lite nyttigare. Ofta säger de att de ska börja på måndag eller direkt efter nyår. Det innebär inte att de är hjärntvättade våp som saknar egen vilja och kan hälsohetsas eller smalnormeras till vad som helst. De vill med största sannolikhet inte störta någon annan i fördärvet genom att sända ”fel signaler.
För de allra flesta handlar det inte om att välja sida i kroppsdebatten. Jag är ingens fiende för att jag vare sig är hälsointresserad eller kroppsaktivist. Bara en vanlig kvinna som vill vara lagom snygg med lagom lite ansträngning. Utan att behöva ta ställning och utan att göra min egen kropp till religion eller till politiskt slagfält. Och på måndag ska jag börja banta.