Farbrödernas oväntade byte
Kristoffer Bergström: Deras vänskap är av den särskilda sorten
Bengt-Ove är född 23 december och fyller år 30 juni. Han har bytt födelsedag med granngubben Hans.
Deras vänskap är av den särskilda sorten.
År 1995 behövde Hans, en boklärd snabbsnackare som tröttnat på innerstan, hjälp att röja bort björkar bakom stugan vid sjön Hästefjorden utanför Vänersborg.
Grävmaskinisten Bengt-Ove var som ingen annan han träffat. Han la kroken om stammarna och vek undan dem, mjukt som en förälder brottar ner sin treåring, precist som en arkeolog penslar jorden från ett forntidsfynd. Dialekt och bakgrund skilde dem åt, men en människa som hanterar aggregatet så måste vara intressant.
De pratade lite.
De skildes åt.
Tio år gick.
I mitten av 00-talet köpte Bengt–Ove och hans fru en kulle intill Hästefjorden för att resa ett hus. Upprymd över återseendet erbjöd Hans dem att låna stugan under vintern, så att de kom närmare bygget medan han var i Jönköping på jobb.
Bengt-Ove var ovan vid sådan generositet. Han tackade nej, men tänkte att den där grannen verkade vara en fin typ, att de kanske kunde bli kompisar. Goa muttisar, som man säger i trakten.
Den sommaren delade de ett par öl på verandan. Bekantade sig med varandras respektive och barn. Hans vevade igång diskussioner och tävlingar, Bengt-Ove röjde sly och flyttade stenblock, den ena lärde av den andre, båda lät sig förändras. De passade varandras hundar.
Det dröjde innan Bengt-Ove öppnade upp om sin livslånga besvikelse. Den som fyller år dagen före julafton får inte familjens odelade uppmärksamhet. Det stressas, planeras och hinns knappt med tårta. Presenterna var i barndomen behängda med ett slags skuld: du förstår väl att du får färre klappar eftersom de här var så dyra?
Hans föreslog bytet. Det tedde sig orättvist att han skulle få en evig räcka solstänkta gratulationer på så lösa grunder som en vältajmad förlossning i Småland strax efter andra världskriget. Klart han var villig att dela med sig.
De tummade på saken.
Och här vill jag pausa.
För vi lever i berättarsjuka tider där inte ens havregryn kan säljas utan en bakgrundshistoria. Politik är storytelling. Vi går pilgrimsleder, besöker lyxspa och äter helvetesstarka korvar för att ha något att snacka om och posta bilder på, som om livet levdes med ena foten i framtida skryt och punchlines, har ni hört om den gången då jag besteg vulkanen i flipflops?
Hans och Bengt-Oves födelsedagsskifte vore lätt att avskriva som ett skrik efter uppmärksamhet, men det är inte så.
Jag vet. För jag kände knappt till saken den första vintern, när jag var i stugan för att fira jul. Min pappa Hans hade pyntat och var redo att gå till sängs när någon kapade strömmen. Utanför dansade skuggor, de sköt med gevär mot himlen och sjöng.
Altandörren sköts åt sidan av Bengt-Ove, frun Gunilla räckte över paket och blommor, sonen Jocke sprit och toscakaka. Vi tryckte bort osug och trötthet och åt och hurrade. Till sommaren anlände en karavan av vänner och släktingar till bygden för Bengt–Oves stora dag.
Detta är sju år sedan och har bara fortsatt, oaktat vad några larviga siffror i födelseattesterna anger.
Jag har fått lov att berätta nu och passar samtidigt på att bjuda in den tårtsugne.
Har du vägarna förbi Vänersborg i slutet av juni så sväng ner på den andra grusvägen mot sjön. Bengt-Ove bor på kullen. Han fyller 66 eller 67, beroende på hur man räknar.
Hans kompis Hans kommer vara där.
