24 år senare sitter den misstänkte mördaren i rätten
Sanningen, i den mån den finns, kan komma ifatt en människa på så många olika sätt.
Den kan knacka på dörren över två årtionden efter ett mord för att berätta att ett fingeravtryck har hittats.
– Varför sitter vi här med ett 24 år gammalt brott?
Det är första dagen av planerade sju i en huvudförhandling i sal 7 i Attunda tingsrätt i Sollentuna och åklagare Ewa Tvengström har just inlett den show som på juridikens återhållsamma språk heter sakframställan.
En 32-årig man blev misshandlad och kvävd och därefter dränkt i badkaret i sitt eget hem i Upplands Väsby den 20 december 1995.
Ja, varför sitter vi här med ett brott som begicks samma år som Sverige blev medlem i EU, Carl Bildt utsågs till medlare i Bosnien och kronprinsessan Victoria blev myndig och därmed kunde börja vikariera som statschef åt kungen?
Det korta svaret är att ny teknik gett ny bevisning och ett tillräckligt underlag för att väcka åtal.
Det längre och viktigare svaret är att preskriptionstiden för mord skippades då det straffrättsliga efterspelet av Olof Palmes död höll på att rinna ut i sanden och att det finns en familj som vill veta.
De är på plats, familjen. Änkan och söner. Kanske kommer de att få sina svar.
Den häktade mannen, 54 år gammal, klädd i blått, kanske vill han undvika kriminalvårdens gröna plagg, utstrålar självförtroende.
Han ler åt släktingar på åhörarbänkarna och slår sig ner bredvid Leif Silbersky, en man som kallats stjärnadvokat alltsedan han i slutet på 1960-talet försvarade någon sedan länge bortglömd porrkung.
Är han skyldig? Hur har i så fall alla de här åren varit? En ständig gnagande oro och rädsla? Eller god nattsömn i trygg förvissning om att ha klarat sig?
Han har varit sjukskriven i många år. Levt ett tillbakadraget liv. Hängt en del på gymmet.
Åklagaren staplar sina indicier. Vittnen ska höras ... mobiler har varit uppkopplade ... obduktionsprotokoll ...
Två gånger tidigare har den misstänkte varit frihetsberövad som misstänkt för mordet. Dels 1995, dels 1999. Besvärande omständigheter saknades inte, men den sammanlagda indiciekedjan var för tunn och mannen släpptes.
Jag tittar i tidningsläggen och hittar Aftonbladets upphetsade rapportering om att en frikyrkopastor gripits för mord. Vårt intresse tycks ha svalnat då det visade sig att mannen tillhörde Jehovas vittnen.
Nu, många år senare, har vittnen dött eller blivit så gamla och sjuka att de inte går att höras och till råga på allt har viss bevisning slängts under diverse omorganiseringar av polisen.
Han nekar. Vilket givetvis kan bero på att han oskyldig. Svensk kriminalhistoria saknar inte exempel på människor som ställts inför rätta för brott de inte har begått.
Men han borde för sin egen skull komma på en rimlig förklaring till det nya bevis som dök upp i kölvattnet efter att polisens cold case-grupp hösten 2018 beslöt att titta igenom ärendet än en gång.
Ny teknik gjorde att mannens fingeravtryck gick att identifiera på en läskedrycksflaska som låg på golvet i offrets lägenhet.
Det är åklagaren som har bevisbördan, en misstänkt har ingen skyldighet att svara på frågor, men någonting säger mig att rätten inte kommer att imponeras om han upprepar sitt undvikande mumlande från polisförhör:
– Jag vet inte. Jag har ingen förklaring.
Förmiddagen makar sig framåt. Åklagaren pratar och pratar. Motivet, säger hon, var svartsjuka. Den misstänkte mannens fru hade av en slump kommit i kontakt med 32-åringen på dennes jobb. Tycke ska ha uppstått.
Lagman Anders Dereborg säger att det är dags för paus. Den tilltalade hinner säga några ord till en gammal man på åhörarläktaren innan han förs ut mellan två bastanta figurer från kriminalvården.
På vägen ut frågar jag honom hur de är släkt.
– Jag är hans pappa, svarar mannen.
En yngre släkting avbryter bryskt.
– Vi pratar inte med journalister.
Jag förstår honom. Även han är ett offer för den sanning som 24 år senare knackade på dörren.