Jag skulle ju kunna skriva om min hund …
Det finns ämnen man helst undviker som kolumnist. Det är helt andra ämnen än de en hyfsat väluppfostrad person undviker i vänliga samtal.
Politik tar till exempel nästan alltid död på småpratets gemyt, men lämpar sig ofta bra för kolumner. Pengar går också att hantera i text, men får de flesta att skruva på sig när man står öga mot öga. Sex ...
Ja, just det ämnet ska man nog varken tala eller skriva om.
Men de ämnen som man verkligen vill undvika som kolumnist, är de som är stapelvara vid varje normal ordväxling. Det är vardagens sluttande plan, det som leder ned till botten av trivialitetens djupgrav, som man måste akta sig för. Halkar man kommer man sällan upp igen.
Vädret är ett sådant dödskallemärkt ämne. En del försöker klara sig undan genom att kalla det ”klimatet”, men de halkar ändå. Avgrunden öppnar sig om man skriver om att post- och bankkontor inte vill ha att göra med brev och kontanter. Historier om hur unga människor håller på med obegripliga saker är ytterst riskfyllda. Barn bör man förresten undvika helt och hållet. Och så har vi hundarna.
De är ju så lockande. Det förstår alla som haft hund. Hundar är som gjorda för berättelser. De har egenheter och vanor. De kan tillskrivas alla mänskliga egenskaper, laster och dygder. De har en livslängd som ger oss en snabbversion av vårt eget oundvikliga öde, från tumlande lek till haltande höftartros.
Det finns inget djupsinnigt eller banalt – just det spann en kolumnist bör röra sig inom – som inte kan beskrivas med en hund. Det är det som är problemet. Om man väl börjar skriva om hundar, hur slutar man?
Det här oroar mig. Det är bara sex månader sedan jag senast föll till föga och mot bättre vetande berättade att min hund blivit döv. Ur det drog jag en snusförnuftig livsvisdom, som såg bra ut på papper. Det gör den fortfarande. Och nu är jag redan där igen och nosar.
Den här kolumnen skulle från början handla om att min hund alltid står i vägen. Han är snart jämnårig med Metusalem, men har ingen som helst erfarenhet av att bli sparkad. Han står oberörd kvar, mitt framför folks fötter, när de kommer springande. Han förutsätter att de tar ett snubblande hopp, eller kastar sig åt sidan med risk för eget liv, snarare än att råka nudda honom med en fot. Han har rätt. Ur detta tänkte jag dra någon trösterik sentens för mänskligheten.
Men det får vara någon måtta. Det sluttande planet. Trivialitetens djupgrav. Det blir ingen kolumn i dag.