Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Det finns ingen skönhet i den totalitära fulheten

Rom, Paris eller Västerås?

Skönhetsideal har man ju hört talas om, men har någon ­någonsin känt sig manad att skruva ihop ­begreppet ”fulhetsideal”? Inte så jag har hört det. Det borde göras.

Det finns ju något avsmalnande, likformigt, näst intill klonat över ”ideal”. Ordets själva natur leder tankarna till en högfärdig herre på täppan med ensamrätt på det bästa: ett rätt, ett sant, ett snyggt. Men om vi nu ­talar skönhet vet ju alla att det där inte stämmer.

Möjligen om man tror att skönhet bara har att göra med modemagasin. Eller om man går åt andra hållet och gör skönheten så ­ abstrakt att den handlar om gyllene snittet, eller ­ något sådant. Men där ­ emellan har skönheten ­ tusentals former. Både vad gäller människor och saker. Ta byggnadsstilar, till exempel. Skönheten kan vara ­ barock. Eller funkis. Eller gotisk. Eller nyklassisk. Det finns många olika ideal.

Men fulhet. Det är en ­annan femma.

Jag kom just hem från Rom. Där finns massor av skönhet som speglar minst 3 000 år av vitt skilda ideal i konst och arkitektur. Det är det som ger Rom en alldeles egen personlighet.

Fulheten i Rom, däremot, ser ut precis som i Stockholm. Eller som i Moline, ­ Illinois. Eller som i Las ­ Palmas.

Skräpet är detsamma: samma plastpåsar, samma övergivna bildäck, samma fimpar. Klottret - graffitin, för er som fortfarande vill ställa er in hos klottrarna - ser precis ut som över hela resten av världen. Samma åksjukeframkallande färger, samma bulliga sjuttiotalsbokstäver, samma spretiga taggar. Och infartslederna, dessa svagsinta limbon ­mellan stad och land, kantas av samma bettlande plåtskjul: Ikea och H&M, Zara, Hornbach och Media Markt, outlet, outlet, outlet.

För bara 20 år sedan - ­jaja, 30 då - närmade man sig varje stad som man ­närmade sig en personlighet. Inte nödvändigtvis en vacker personlighet, det fanns Ruhrområden, pappersbruk och grustag, men åtminstone en personlighet. I dag spelar det ingen roll om man är på väg in i Bollnäs eller Paris. Fulhetens skala varierar med befolkningsmängden, men själva fulheten är identisk på världens alla infarter. Som om hela mänskligheten var slav under samma totalitära och absoluta fulhetsideal.

Om vi nu måste låta folk förfula världen borde vi ­ åtminstone kräva att de gör det med lite fantasi och originalitet.

Följ ämnen i artikeln