Jag var legosoldat på bemanningsföretag
Vad hinner vi på 15 sekunder?
I bästa fall orkar Usain Bolt springa 150 meter. I sämsta fall kan en tonåring påbörja och avsluta sin sexdebut.
Själv hinner jag läsa två stycken ur Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet. Han undrar om vänstern är på väg att urvattna FN:s fras om ”människors lika värde”.
Jag undrar om Elin i Malmö ens slog upp sin tidning. Tappar hon fokus är det kört. När som helst kan hon få ett sms och svarar hon inte inom 15 sekunder går dagens arbetspass till en annan.
Varje morgon måste Elin sitta redo senast klockan sju, utifall att telefonen skulle plinga till. Hon har varit nollkontraktare i fyra år nu - en person utan avtal som kallas in efter behov.
En dag la hennes kropp av, mitt under ett arbetspass.
”Jag stod ute i butiken och kunde inte röra armarna, att gå tio meter kändes som ett maraton”, säger hon till SVT.
Läkarna konstaterade att Elin var en hårsmån från utbrändhet.
”Vid 23 års ålder känner jag mig redan gammal och förbrukad”, säger hon.
Jag har varit Elin. För några år sedan var jag legosoldat för ett bemanningsföretag. De ringde i ottan och frågade om jag kunde jobba. Med någon timmes varsel skulle jag vara på plats. I Helsingborg, Kristianstad, Östra Göinge, Hässleholm, Ystad eller Trelleborg.
För mig var det piano. Jag brann för mitt yrke och hade varken partner, barn eller djur att ta hänsyn till. Tror inte att jag tackade nej en enda gång. Och underligt nog var jag bara sjuk de dagar jag hade tagit ut obetald semester.
I dag är min tillvaro en annan, men mina forna bemanningskollegor lever fortfarande det livet.
Närmare 70 000 svenskar jobbar i bemanningsbranschen. Hur många som där utöver, likt Elin, ingår i sms-pooler vet ingen.
Många gillar säkert sin tillvaro, men det handlar inte om dem. Det handlar om trygghet för alla. Att jag inte brände ut mig är en klen tröst för den som gjorde det.
Jag äter min frukost i lugn och ro. Läser Per Gudmundson och ger honom rätt. Många, jag inkluderad, har misstolkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På originalspråk handlar det inte om människors lika värde, utan om ”dignity” - alla människors lika värdighet.
Men i samma text kallar Gudmundson första maj för ”de överdrivna parollernas dag”. På nätet läser jag högeranhängare som håller med.
Här får jag kortslutning. För första maj handlar främst inte om värde, utan om just värdighet. Att få arbeta under drägliga villkor.
Om högern tar avstånd från det accepterar de Elins situation och därmed marknadens introduktion av nya daglönare.
Det gör inte jag.
Och om den åsikten gör mig till vänster vill jag inte vara med längre.
Å ena sidan
Centerns ungdomsförbund uppmanade i går folk att plåta ”zombieliknande vänsterpropagandatåg” på första maj. Oskyldigt, kan tyckas. Men det tog inte många timmar innan de pudlade.
Å andra sidan
Samtidigt väcks frågan om hur CUF:arna själva går till kamp emot kvalen. De vill införa en platt skatt för alla inkomsttagare. Vilket betyder att sms-slaven Elin procentuellt sett får betala lika mycket i skatt som Ingvar Kamprad.