Befrielsen blev 40 år av diktatur
Exakt klockan 17 i går fick jag uppleva hur hela Polen stannade upp. I tvåmiljonerstaden Warszawa liksom i alla Polens städer tjöt sirener, kyrkklockor ringde. Tåg, spårvagnar, bussar och bilar stod stilla. Människorna på uteserveringar reste sig upp. Kunder kom ut ur butiker. Folk på gator och torg stod allvarliga, många tårögda, i stram givakt. Polackerna hyllade minnet av ett av andra världskrigets blodigaste och mest heroiska upprorsförsök. Den 1 augusti 1944 reste sig motståndsrörelsen i den polska huvudstaden mot de tyska ockupanterna – Polen skulle befrias.
Tidpunkten verkade vara den rätta. Tyska armén hade besegrats vid Stalingrad och var på reträtt. De allierade hade landstigit i Normandie och var på väg mot Berlin. Röda armén ryckte fram från öster och befann sig i Warszawas utkanter. Den polska motståndsrörelsen var Europas största och mest effektiva med över 400 000 aktiva, av vilka 40 000 befann sig i Warszawa.
Den 1 augusti 1944 inleddes attacken mot de nazistiska ockupanterna. Striderna var våldsamma från första stund med 2 000 stupade motståndsmän och 500 fallna tyskar det första dygnet. Slaget om Warszawa skulle bara pågå några dagar, trodde man. Hjälp skulle komma från öst och väst. Hade utlovats.
Det blev katastrof. Ingen hjälp kom. Striderna pågick inte i tre utan i 63 dagar. Då allt var över hade över 200 000 människor dött, de flesta av dem civila polacker, och större delen av Warszawa smulats sönder till rykande ruinhögar. Redan på upprorets femte dag kom order från
Berlin: ”Alla invånare i Warszawa ska skjutas. Inga fångar tas. Staden ska jämnas med marken.” Sex månader senare marscherade Röda armén in i den ödelagda staden. I stället för frihet följde 40 år av kommunistisk diktatur med
flera hundra tusen polacker deporterade till ryska fång- och arbetsläger.
Hur kunde det gå så fel?
Upprorsmännen var tappra, men illa beväpnade. Hitler beordrade flyg och pansartrupper mot upprorsmännen, som kunde svara med pistoler och molotovcocktails. Många frivilliga strömmade till. Pojk- och flickscouter, de yngsta var tio år, deltog som budbärare och kurirer. Utlänningar i Warszawa, bland dem judar och tatarer och en svart jazzmusiker från Nigeria, deltog i striderna. Till en början var entusiasmen och optimismen stor. Men motståndet blev för starkt.
Stalin beordrade sina trupper att ligga stilla. Han ville absolut inte att Polen skulle befrias av, borgerliga, icke-kommunistiska förband. Han kallade dem ” äventyrare” och ”maktgalna förbrytare”. Hans plan var att Polen skulle bli en sovjetisk marionettstat. Västmakterna kände stor sympati för de kämpande polackerna men kunde bara bidra med symbolisk hjälp.
Efter de första dagarnas framgångar drevs motståndsmännen tillbaka i Warszawa av de flygunderstödda, förstärkta, tungt beväpnade tyska trupperna som sände in de mest brutala SS-enheterna för att genomföra systematiska massakrer på alla polacker de mötte, vare sig de var beväpnade, civila män, kvinnor och barn eller sårade på sjukhusen.
Motståndsmännen flydde genom Warszawas kloaker, dit tyskarna inte vågade sig. De sista striderna stod i Gamla stan. Motståndsmännen spanade varje timme mot himmelen efter den hjälp som aldrig kom, förutom några symboliska flygleveranser av mat och vapen.
Polackerna insåg snart att deras kamp var förgäves, de var övergivna av alla, trots att flera hundra tusen polacker kämpade med de allierade på alla fronter.
Deras heroiska kamp var förgäves.
Den 2 oktober kapitulerade motståndsrörelsen. Över 80 procent av Warszawas byggnader plundrades och förstördes av nazisterna. Över elva procent av Polens befolkning försvann under andra världskriget.
I dag, 70 år senare, är allt återuppbyggt, även Gamla stan exakt så som den en gång såg ut. Warszawa är större, vackrare och mer levande än vad staden någonsin varit. Polen är sedan länge medlem i Nato och EU, en fri och demokratisk bastion, som vaksamt följer Putins förehavanden i grannlandet Ukraina.
70-årsjubiléet firas i flera dagar. Majoriteten av polska folket hyllar och respekterar motståndsrörelsens devis: ”Hellre dö i strid än leva på knäna.”
Visste du att…
… sveket mot polackerna under kriget upprört svenska författare och konstnärer i generationer? Redan då upproret pågick skrev nobelpristagaren Eyvind Johnson en flammande appell för Polens kamp och i dag kan man höra det svenska heavy metal-bandet Sabaton hylla upprorsmännens heroiska kamp.
… Gustav Vasas barnbarn, kung Sigismund, står staty på en hög kolonn i Warszawa. Sigismund var kung i både Sverige och Polen. Det var han som gjorde Warszawa till Polens huvudstad och slottet han bodde i, som totalförstördes av nazisterna, återinvigdes så sent som 1984.
… nazisterna inte var de första som plundrade och förstörde Warszawa? Den svenska armén under Karl X Gustav härjade under fem år så illa i Polen att perioden 1655–1660 kallas för ”syndafloden” i Polens historia och nämns till och med i den polska nationalsången i dag.