När de förarlösa bilarna tar över
Vi krisar igen, min rostiga Saab och jag.
Det är aldrig värre än den här timmen i februari. Väntrummet hos bilprovningen.
Den årliga stunden av pengaångest och oljigt maskinkaffe som alltid landar i beslutet att Saaben måste säljas.
Just i år sammanfaller den ironiskt nog med en nyhet som flimrar förbi i flödet: Googles självkörande bilsystem har nu godkänts av amerikanska myndigheter som legala förare.
Världen stannar inte direkt. Svenska medier uppmärksammar knappt ens nyheten.
Det är inte så konstigt.
Förarlösa bilar framstår fortfarande som science fiction för de flesta av oss. När opinionsföretaget Yougov häromveckan frågade svenskarna om självkörande bilar var merparten osäkra, var tredje direkt negativ.
På sina håll avfärdas systemen fortfarande som kostsamma, omöjliga för en privat marknad.
Bilindustrin gör förstås sitt för att hålla fast vid idén om bilen som en okränkbar frihetsmaskin.
I själva verket vet de att slaget är över.
Frågan är inte om gatorna kommer tas över av förarlösa bilar. Frågan är när.
Och vad det kommer innebära.
Investmentbanken Morgan Stanley har skrivit en rad rapporter om fordonsindustrin under det senaste året. De förutspår en revolution. I framtiden kommer folk i tätorter varken äga eller köra sina bilar.
En så kallad SAV, Shared Autonomous Vehicle, kommer kunna ersätta mer än tio personbilar.
På sätt och vis är det helt logiskt.
En personbil står idag stilla 98 procent av tiden.
"Världens mest underutnyttjade resurs", som Morgan Stanley konstaterar i en av sina rapporter.
Enligt bankens uträkningar skulle den förbättrade säkerheten dessutom kunna rädda tiotusentals liv per år bara i USA. Förarlösa bilar kommer heller inte behöva parkeras - betänk då att en tredjedel av den amerikanska trafiken består av folk som letar efter en p-plats.
Revisionsfirman PWC å sin sida går så långt att de tror att antalet bilar på gatorna kommer reduceras med 99 procent.
Konsekvenserna? En bilindustri i spillror, massarbetslöshet.
Å andra sidan: våra städer skulle frigöras från hundra år av biltyranni. Tänk all plats!
För att inte tala om klimatvinsterna.
Och alla storstadsbor som hädanefter kommer kunna stressa över något annat än bilköer.
Revolution framstår snarast som ett milt uttryck.
Allt kommer förändras.
Och det är trots allt en upplyftande tanke att ha i bakhuvudet när bilprovaren en timme senare kommer tillbaka med milt ursäktande blick och ett anteckningsblock fullklottrat med problem.
Sedan far vi hemåt, min rostiga Saab och jag. Frågan är inte om vi kommer skiljas åt.
Frågan är när.