Det fina med demokrati är att det går att rösta bort idioter
Yttrandefrihet framstår ofta som ett evigt värde, men vad man får säga och inte offentligt handlar om två saker: Var man befinner sig och när.
Det är kulturen som styr både våra gemensamma referensramar – minns hur det för tio år sedan gick högerinflation i uttrycket ”men det får man väl inte säga i det här landet” – och landets lagar.
När han förhördes av polis i tisdags tillstod Richard Jomshof att det ”inte känns bra”, men att han inte ångrar sitt twittrande. Sverigedemokraternas kanske främste minoritetshetsare argumenterar i Expressen att många svenskar för några år sedan slöt upp bakom Charlie Hebdos rätt att publicera grova karikatyrer.
Sett till verkshöjd hade serierutorna ifråga kanske inte tagit plats i den franska satirtidningen, men någon lag mot dålig humor finns ju tyvärr inte. (Jomshofs plötsliga omsorg om ”själva grundpelaren i en sund och väl fungerande demokrati” saknar å andra sidan inte humoristiska kvalitéer, det sägs mig att till och med Viktor Orbán skrockade när han hörde det)
Richard Jomshof har förmodligen rätt. Sett till grovhet hade karikatyrerna förmodligen passerat i den franska veckotidningen, som är känd för att slå hårt åt precis alla håll. Charlie Hebdos fortsätter träget att provocera, chockera och häda för att stresstesta den franska yttrandefriheten. Ibland fälls man i domstol, något som redaktionen mest brukar betrakta som en fjäder i hatten.
Lagar om hets mot folkgrupp klubbas aldrig i ett vakuum. I flera länder som var inblandade i andra världskriget är det fortfarande olagligt att driva politik under uttalat fascistisk och nazistisk flagg. Det betyder tyvärr inte att det saknas fascister söder om Danmark.
I juli i år trädde lagen som gör det förbjudet att förneka ”vissa folkmord, till exempel Förintelsen” i kraft i Sverige. När förslaget lades fram för några år sedan mötte det stort motstånd, inte minst på ledarsidor med högerlutning.
I Frankrike är samma sak brottsligt sedan trettio år. Här får man inte heller förminska eller relativisera Förintelsen och dess fasor. När Nordiska motståndsrörelsen fick tillåtelse att demonstrera i samband med bokmässan i Göteborg för några år sedan trodde franska journalistkollegor inte att det var sant.
Det som är otänkbart i en europeisk demokrati är mer eller mindre vardagsmat i en annan. En lång rad grova karikatyrer av muslimer, präster, politiker och kändisar blev plötsligt fridlysta, rentav upphöjda, av en hel (väst)värld när deras upphovsmän kallblodigt mördas på redaktionen.
Hur vi pratar om etniska minoriteter i offentligheten ändras också över tid. N-ordet är numer så bannlyst att det får paneldeltagare att lämna scenen, till och med när det yttras i en publikfråga av en man som själv är svart. Jag skriver inte ut ordet av hänsyn, trots att det inte är olagligt att använda det i text (och trots att det stör mig att vi importerat en så idiotisk anglicism som ”n-ordet” faktiskt är).
I Frankrike används ”nègre”, med samma innebörd, fortfarande i dagligt tal när man pratar om spökskrivare, även om det problematiseras mer och mer.
Så fungerar det offentliga samtalets självsanerande system.
Från de grövsta uttalandena i konstens, det tryckta ordets och den otyglade pöbelns namn till justitieutskottet brukar avståndet däremot vara relativt långt.
Yttrandefrihetsexperterna är oense om huruvida Jomshof-karikatyrerna är juridiskt straffbara. Alla som är vid sina sunda vätskor inser däremot att man diskvalificerat sig från ett av riksdagens tyngsta ämbeten om man ens rör sig i de här vattnen.
Och även om Richard Jomshof klarar sig från en fällande dom är ju det fina med ”själva grundpelaren i en sund och väl fungerande demokrati” att man kan rösta bort idioter från makten i nästa val.