När människor kallas ohyra på Facebook måste vi agera
Vi har låtit det här gå för långt
Jag vill att du stannar upp nu. Fast jag vet att du är skitstressad, kall, trött och har massor att göra. Trots det vill jag att du stannar lite.
I veckan avslöjade den antirasistiska tidskriften Expo att sättet människor pratar om andra i slutna SD-vänliga Facebookgrupper är värre än befarat. Kommentaren ”Skaffa vapen, sedan utrota skadeinsekterna” sticker inte ut som ett skräckexempel. I alla de elva granskade grupperna finns ”inlägg och kommentarer om grovt våld, ett avhumaniserande språk, uppmaningar att politiker ska avrättas och inlägg om att Sverige borde rensas från muslimer och andra folkgrupper”.
Till och med Katie Cohen på Totalförsvarets forskningsinstitut som skrivit rapporten ”Digitalt slagfält” blir förvånad över hur grov samtalsnivån är. Hon påminns om retoriken under andra världskriget eller folkmordet i Rwanda.
Det här är inte hård ton eller tuff jargong. Det är inte okunskap eller fördomar. Det här är någonting helt annat. Vi pratar om etnisk rensning, folkmord och avrättningar. Här krävs det att vi alla stannar upp.
Liknande språkval finns dock inte bara i slutna grupper. Bara någon dag senare blir jag sittande i timmar och skrollar i kommentarsfältet under en av Sveriges populäraste Facebookprofilers inlägg från kravallerna i Trollhättan. Tusentals kommentarer från människor som är helt öppna med namn och vad de tycker. Från Pia, Pierre, Monica, Christian och massa Gunillor.
Under mannens inlägg skrivs det om ett inbördeskrig. Människor avhumaniseras och kallas ohyra, parasiter, odjur, avarter, löss, babianer, apor. En kvinna skriver att ungdomar som filmats i inläggen är avkommor till generationer av incest. Hon har aldrig känt sådan avsky som hon gör för dessa varelser. Hennes kommentar har nästan tusen likes.
Det ges förslag på åtgärder: bombmatta, bollträn bakifrån, skjuta av, trycka till med pansarvagn och utrotning av anticimex. Fler uppmaningar är att sätta in jägarförband, medborgargarde och rensa.
Människor ska ut ur landet, gärna till Ryssland och med Putins metoder eller skickas iväg i gummibåtar. Bort! Många har missat att fler än blonda, blåögda personer kan vara svenskar eller födda i Sverige. Andra som i vart fall insett det menar att vi därför borde ändra grundlagen så att vi kan utvisa våra medborgare.
En respekt inför både lagar och människovärde ekar med sin frånvaro. Det var därför jag bad dig stanna upp. Språket, samtalet, tonen. Att vissa grupper ska göras av med eller dödas. Att vissa människor inte är människor. Det må låta trivialt, enkelt eller som att det redan är sagt men situationen kräver att det sägs ändå: Detta är rasism. Det är hat. Det är våld. Det är hot. Det är dessutom fullkomligt oacceptabelt.
Just nu pratar jag inte om vem som började, politiska förslag, socioekonomiska förutsättningar, kriminalitet eller kravaller. Inte för att det är oväsentligt men för att vi denna gång också måste belysa något annat. Något vi gemensamt måste ta på allra högsta allvar. Det är riktat både till den som pratar i dessa ordalag, och den som inte gör det. Vi har låtit det här gå för långt. Så här pratar vi inte om varandra. Så här behandlar vi inte varandra. Det här är över alla gränser.
Ingen tror att alla Gunillor själva kommer fatta bössan i morgon bitti. Men normaliseringen av rasistiska uttalanden och skämt har förskjutit hur vi pratar om och ser på vissa människor. Från ”invandrarna kommer hit och stjäl våra jobb” till ”utrota ohyran”. Dessutom säger forskaren Katie Cohen att känslan av ett akutläge kan trigga förberedelse till våld eller faktiskt våld hos mottagliga personer. Jag blir rädd av att tänka på vad nästa steg är om förskjutningen tillåts fortsätta.
Just precis i denna kolumn skiter jag i vilket parti du röstar på. Jag skiter i våra olikheter och allt vi inte håller med varandra om. Just precis nu måste vi enas om en gemensam grund av värdighet och anständighet.
Om att även om Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, någon allians eller någon galen diktator styr våra kommuner, vårt land eller hela vår värld så ändrar inte det hur vi får tillåta oss att behandla människor.
Det här handlar inte om huruvida du hatar mig, ditt liv, din chef, polisen, muslimer, statsministern, Robert Aschberg, Jimmie Åkesson, nazister, högern, vänstern, eller allihop!
Det här handlar om hur vi tänker behandla varandra. Människa till människa. Om vad vi tänker acceptera, när vi stannar upp och vart vi drar en gräns.