Olika måttstockar för riksrätt
Riksrättsprocessen mot Donald Trump inleds
I demokraten Bill Clintons fall tyckte republikanerna det räckte med att presidenten under ed ljugit om sin älskarinna för att ställa honom inför riksrätt.
Men för Donald Trump tillämpar partiets kongressmän en helt annan måttstock.
Hur hade de agerat om Barack Obama gjort sig skyldig till vad Trump nu anklagas för?
1998 rådde lite av samma politiska polarisering i USA som vi kan se i dag, även om den nu är ännu värre. Många republikaner hatade Bill Clinton precis lika mycket som många demokrater i dag hett avskyr Trump.
Inte bara Bill för den delen utan även hans hustru Hillary som ansågs lägga sig i ämbetet på ett sätt som gick långt bortom vad som var brukligt för rikets första dam.
Stämningen mot Clintons var så hätsk att hans politiska motståndare drog igång utredningar mot presidenten. Det avslöjades att en Vita huset-praktikant, Monika Lewinsky, var Bill Clintons älskarinna. De hade till och med haft sex i Ovala rummet. Pikant onekligen.
Presidenten förnekade under ed att han haft ”sexuellt umgänge” med Lewinsky. Eller ”den där kvinnan” som han kallade henne.
Riksrätt för mened och för att ha hindrat rättvisans gång följde.
En majoritet av senatorerna ansåg att det visserligen var ett allvarligt brott att begå mened men att Clinton ljugit om en privatsak som i praktiken saknade betydelse för hans sätt att sköta jobbet. Republikanerna invände att det handlade om principen om mened.
Eftersom det krävs två tredjedels majoritet i senaten för att avsätta presidenten så friades Clinton med ganska bred marginal.
Avsätts inte
Av samma skäl kommer inte heller Donald Trump att avsättas, om inget extremt oförutsett inträffar.
Demokraterna har ända sedan Trump blev vald till president, till och med redan när han bara var kandidat, krävt att han ska ställas inför riksrätt.
Detta ligger dem nu i fatet. Republikanerna försöker inför väljarna framställa det som att demokraterna är dåliga förlorare som inte kan acceptera att Trump vann presidentvalet 2016. Vilket onekligen äger en viss riktighet.
Mer intressant att notera är hur olika måttstockar tillämpas när riksrättsvapnet tas till.
Donald Trump har hela tiden utmanat gränserna för presidentmakten. 2017 sparkade han chefen för FBI samtidigt som hans egen kampanjorganisation var under utredning för misstankar om samröre med Ryssland under valrörelsen.
Förra året avslöjades hur presidenten i ett telefonsamtal med Ukrainas president försökte förmå Volodomyr Zelenskyj att starta en korruptionsutredning om Joe Bidens son Hunter som sitter i styrelsen för ett ukrainskt energibolag. För att sätta kraft bakom kravet höll presidenten inne ett militärt bistånd på fyra miljarder kronor som kongressen bestämt skulle utbetalas för att hjälpa Ukraina att skydda sig mot rysk aggression.
Rimlig avvägning?
Detta tycker inte de republikanska kongressmännen och senatorerna är tillnärmelsevis lika allvarligt som Clintons edsvurna lögn om sin älskarinna. Absolut inte värt att ställa en president inför riksrätt för.
Känns de avvägningarna rimliga? Att försöka sparka en president för att han ljuger om en älskarinna – medan det är helt ok att använda främmande makt för att sätta sitt eget återval framför landets säkerhetsintressen?
Vad skadar USA mest?
Frågan om vad republikanerna gjort om en demokratisk president agerat som Trump kommer aldrig att få ett säkert svar. Men min starka misstanke är att samma republikaner som nu tycker att det är helt orimligt att ställa Trump inför rätta för att han försökt ta hjälp av Ukraina för att smutskasta sin främsta rival och öka sina chanser att bli omvald, hade krävt riksrätt för en demokrat.
Tyvärr har partiskheten nått en nivå när det inte längre är allvaret i förseelsen som nödvändigtvis bestämmer om en president ställs inför riksrätt utan det faktum att man vill komma åt en politisk motståndare alternativt skydda sin egen adept.
När Richard Nixon avgick 1974 gjorde han det för att slippa förödmjukelsen i att bli avsatt för sin mörkläggning av inbrottet i demokraternas partihögkvarter i Watergate. Då fanns det en majoritet i senaten av både demokrater och republikaner för att avsätta presidenten.
I dagens USA är det inte självklart att en president som agerade som Nixon hade blivit avsatt.