Det tog 12 år, men något hände i april 2021
Aftonbladets Kerstin Weigl om politikernas reaktioner efter kvinnomorden
Minst en kvinna varje månad dödades av sin man eller ex-man - oftast i sin egen säng utan att någon skarp handlingsplan lades fram.
Men något hände i april 2021, skriver Aftonbladets reporter Kerstin Weigl, som under mer än ett decennium granskat våldet mot kvinnor.
En gång trodde jag det skulle bli Lotta Rudholm.
Jag var säker på att någon gång måste mordet på en enskild kvinna väcka en så stark upprördhet att det tvingar fram genomgripande åtgärder.
Lotta Rudholms ansikte syntes överallt i alla medier hösten 2016.
Hon hade bett om hjälp, ändå sparkats ihjäl av en man hon var fruktansvärt rädd för. Hon kunde bli symbolen för ett samhällsproblem.
Sådant har hänt förut. Efter tv-dokumentären om Fadime Sahindal kunde ingen längre förneka att hedersrelaterat våld finns även i Sverige. Mordet på pojken Bobby ledde till en lag i hans namn om särskilda brottsutredningar varje gång ett barn dödas.
Tolv år tog det. Men det hände.
Aprilmorden 2021 har skapat en känsla av upprördhet i nationen som jag många gånger tidigare under granskningen “Dödade kvinnor” inbillat mig var nära.
När Lotta Rudholm mördades hade jag redan haft fel flera gånger. Morden i vår granskning blev inga nationella skandaler.
Susanne Ahl till exempel, hon levde gömd och övertygad om att hon skulle mördas. Sju myndigheter var väl insatta. Ändå kunde ex-maken skjuta henne under en obevakad permission som hon inte fick reda på, fast hon skrivit till kriminalvården och vädjat. Brevet öppnades fyra dagar efter mordet.
Ingen verkade särskilt intresserad, namnet glömdes. Lotta Rudholms mördare dömdes, det blev tyst. Åren gick.
Minst en kvinna varje månad dödades även fortsättningsvis av sin man eller ex-man - oftast i sin egen säng - och utan att någon skarp handlingsplan lades fram.
Till skillnad från gängskjutningarna, där verkade myndigheter och politikerna beslutsamma och handlingskraftiga.
Kunde det vara så att synen på brotten egentligen aldrig förändrats? Att de fortfarande ses som enstaka tragedier, lika olyckliga men svårförutsägbara som naturkatastrofer.
Samtidigt började morden och dråpen på kvinnor streta sig upp på dagordningen. Berättelserna om de dödade kvinnorna hördes i radio, syntes på tv, samhällets oförmåga att skydda dem diskuterades.
Jag trodde fortfarande att den enskilda historien skulle ställa allt på ända. En upplevd ilska skulle leda till politiska reformer. Jag var bara inte förberedd på att fem dödade kvinnor i april månad 2021, de flesta anonyma, skulle få en effekt som denna: förslag om att kraftigt begränsa våldsutövande män. Farliga män ska enklare kunna övervakas och kan inte räkna med fri tillgång till sina barn.
Andra har påpekat att tajmingen var rätt för regeringen att plocka några viktiga rättspolitiska poäng. Kan så vara, eller både och.
Jag är säker på att ministrarnas engagemang är äkta. Frågan är hur långt förslagen räcker och om de förstår svårigheterna. Långt från alla våldsamma män döms. Jag känner många kvinnor som lever gömda, myndigheterna bedömer att de svävar i livsfara, fast männen dömts för inget eller få av våldsbrotten.
Något hände i april 2021, och jag väljer därför nu att tro på att synen på brotten i någon mån har förändrats, från familjetragedier till allvarligt samhällsproblem som går att angripa.
Det tog tolv år.