KU har hittat en uppgift och Damberg såg ut att längta bort
Äntligen tog Mikael Damberg plats i Konstitutionsutskottet.
Har regeringen över huvud taget haft en coronastrategi?
Frågan är i allra högsta grad väsentlig och nu var stunden kommen för riksdagen att utkräva inrikespolitiskt ansvar.
Märkligt är att inrikesministern, som ju är med i tv och tidningar var och varannan dag och pratar om alla lagar som ska skärpas, närmast har glömts bort i detta sammanhang.
Allt ljus har varit på Lena Hallengren, men samhällsskyddet och krisberedskapen har stoppats ner i inrikesministerns portfölj och Damberg är, näst efter statsministern, högst politiskt ansvarig för pandemibekämpningen.
Det skulle visa sig att det krävdes den ena piruetten efter den andra och några sega timmar innan Konstitutionsutskottet hade värmts upp.
Föreställningen inleddes med ett antal lama frågor om varför vården saknade skyddsutrustning då pandemin slog till förra våren.
En enaktare vars enda försonande drag var att den var snabbt överstökad, möjligen beroende på att oppositionen vet att den bär sin beskärda del av ansvaret för att beredskapen har monterats ner och att det inte längre finns stora lager med viktigt materiell.
Damberg, för dagen klädd i mörkblå kostym och ljusgrå slips, parerade enkelt frågorna och klarade ämnet utan större besvär.
Han förklarade att det för all del var ett misstag att avskaffa beredskapen efter kalla kriget, men nu är det ju en gång för alla myndigheter som har ansvaret för att det finns skyddsutrustning.
Konstitutionsutskottets borgerliga representanter jabbade slött, men deras funderingar steg långsamt mot den vackra förstakammarsalens välvda tak och upplöstes och glömdes bort för alltid.
Det var synd, då denna församling inte är bortskämd med viktiga ämnen utan tillbringar mycket av sin tid med att älta småskit och försöka ta billiga politiska poänger.
Är det inte socialdemokratisk finansminister som ska ställas till svars för att hon har råkat säga någonting om tomma lador, så är det en moderat statsminister som ska grillas för hur han rekryterat sina ministrar.
Okynnesanmälningar som drar ett löjes skimmer över en viktig institution som ska säkerställa att regeringen följer grundlagarna saknas sannerligen inte.
Sex journalister satt på pressens platser längst bak i salen, det antecknades förstrött, munskydd kliade.
Men det tog sig. Moderaten Lars Jilmstad hade bett i frågorna och Centerpartisten Linda Modig var obekväm på ett intelligent sätt.
Varför höjdes gränsen för allmänna sammankomster från 50 till 300 personer lagom tills den andra vågen?
Hur kan det komma sig att Domkyrkan i Uppsala bara tillåter åtta besökare, medan köerna på IKEA några kilometer bort är långa?
Damberg såg plötsligt pressad ut och snärjde in sig i snåriga förklaringar om förutsättningar som snabbt ändras och hur Folkhälsomyndighetens bedömningar skiftade hit och dit.
”I efterhand kan man konstatera att allt inte blev optimalt” mumlade inrikesministern och såg för ett ögonblick ut att längta bort.
Men så är inte heller regeringens kommunikation i dessa frågor och de dubbla signaler som stundom har skickats ut tacksamma att försvara.
Klockan slog tolv, två timmar hade passerat, syret var på upphällningen, 15 minuters bensträckning proklamerades.
Sedan var det äntligen dags för finalen. Och moderaten Karin Enström tog täten.
Hur kan regeringen styra landet i den största krisen i modern tid utan en beslutad strategi?
Det finns en strategi, malde Damberg.
Den är inte formellt klubbad, den har vuxit fram, den beskrivs i budgetpropositionen och i instruktionen till coronakommissionen.
Om det är ett svar som övertygar eller inte ligger i betraktarens öga och någonting säger mig att ideologisk hemvist avgör graden av välvillighet.
Inrikesministern, ett politiskt proffs ut i fingerspetsarna, försummade inte att nämna att den regering som hade att hantera finanskrisen inte heller klubbade en strategi.
Han behövde inte påpeka att det var under Fredrik Reinfeldts tid, det visste alla i salen ändå.
Efter tre timmars mangling var tillställningen över utan att någon blivit särskilt mycket klokare.
Men det ligger i sakens natur. Jag tror att vi först i efterhand kommer att kunna ställa de riktigt svåra frågorna om vad som blev rätt och vad som blev fel.
Damberg såg lättad ut, ställde upp på en kort intervju med TV 4 och pep sedan snabbt iväg.
Vi kan, om inte annat, konstatera att Konstitutionsutskottet för första gången på många år har ett viktigt ämne att granska.