Det är lättare att andas i coronans Sverige än 80-talets
Palmemordet visar att Stefan Löfven sköter coronakrisen rätt
Vi hade en nationell kris där regeringen verkligen trädde in och visade krafttag.
Vi lider fortfarande av det.
När statsminister Olof Palme mördades i februari 1986 la sig regeringen omedelbart i polisutredningen. Den grovt inkompetente och fantiserande länspolismästaren Hans Holmér hade direktkontakt med Ingvar Carlsson som tog över posten som statsminister efter Palme. Holmér knöt till utredningen sin nära vän Ebbe Carlsson, bokförläggare, kompis med den socialdemokratiska eliten och fixare i politikens mörka vrår.
Mordutredningen sköttes från Palmerummet i polishuset.
Bokförläggaren Ebbe satt med på mötena där. Liksom en representant för justitiedepartementet.
Regeringen Carlsson la sig i stort som smått. Det stora var att den höll Holmér om ryggen trots att han från början drev utredningen mot både regler och vedertagen praxis. Det lilla var exempelvis att regeringen körde över ansvarig åklagare och beslutade om telefonavlyssning av Täbyanstalten där den kroatiske fascistiske mördaren Miro Baresic satt fängslad.
Åklagaren hade sagt nej till avlyssning eftersom det inte fanns någon skälig misstanke mot Baresic.
Men regeringen Carlsson hade hört rykten om att kroatiska fascister kanske låg bakom mordet och beslutade om telefonavlyssning i alla fall.
Detta berättade chefsåklagare KG Svensson när han gått i pension. Han var en av dem som förgäves försökte hålla på traditionell rättssäkerhet och normal ordning i förundersökningen.
Bokförläggaren Ebbe blev allt vildare och knåpade ihop ett eget scenario för hur kurder hade mördat Palme. Det var en vidareutveckling av hans gode vän Hans Holmérs funderingar, de som fick utredningen att kollapsa första året.
Justitieminister Anna-Greta Leijon utrustade sin vän bokförläggaren med ett rekommendationsbrev. Han for ut i världen på mördarjakt. Det slutade med att Leijon tvingades avgå eftersom hon hade överträtt sina befogenheter som statsråd och förstärkt kaoset i utredningen på grund av den hemliga parallella agentgruppen med bokförläggaren som chef.
Under statsministerns frågestund i riksdagen i torsdags förra veckan hänvisade Stefan Löfven gång på gång till myndigheterna. Det är de som har kunskapen:
Regeringen är varje dag beredd att fatta beslut och vill göra det på basis av vad expertmyndigheterna och djupkunskapen säger.
Jag vet inte om Stefan Löfven tänker på den katastrofala Palmeutredningen och den dåvarande socialdemokratiska regeringens tunga ansvar. Rimligen sitter den erfarenheten i bakhuvudet på varje seriös politiker.
Populister som Jimmie Åkesson och en del panikslagna medborgare kräver att regeringen ska agera kraftfullare – stänga skolor, stänga daghem, stänga gränser, förbjuda folksamlingar.
En regering som bara förlitar sig på expertkunskaper inger inget förtroende, har Åkesson sagt. Det är inte första gången han visar förakt för kunskapen. Jimmie Åkesson vill följa sina impulser och de visar alltid vägen till de lättaste lösningarna som man snabbt och utan bekymmer kan slå fast vid köksbord runtom i landet:
Förbjud och stäng! Hur svårt kan det vara!
Högerpopulisternas impuls är alltid att förakta kunskapen, det komplicerade, de svåra valen och det faktum att vi ibland inte vet bergsäkert vad som är rätt.
Det finns ingen motsättning mellan Donald Trumps initiala fnysande åt dem som varnade för coronaepidemin och senare panikåtgärder som att förbjuda flygen från Europa utan att ens informera EU.
Det är två sidor av samma sak.
Samtidigt fortsätter svenska regeringen att envetet hänvisa till ansvariga myndigheter. De har kunskapen. Löfven lyssnar på deras rekommendationer.
Det är inte att frånsäga sig ansvar. Det är att upprätthålla beslutskedjor och värna samhällsordningen.
Coronans Sverige har friskare luft än 1980-talets.
Borta är den gamla unkna, instängda och korporativistiska samhällsordningen.