Alla har inte träffat Sara Danius, men alla har känslor
Facebook är platsen för vår kollektiva sorg
Lördag morgon. Två koppar starkt kaffe med bara en aning smak av irish coffee för att markera helgen. Raklång i kökssoffan, precis som min far. Melodikrysset och ägg kokt i fyra minuter, Trocomare örtsalt, livets och barndomens krydda för oss med en vegetarisk faster i Stockholm.
”Här kommer Anna Ternheim i en duett, men vem är det hon sjunger tillsammans med? Hans efternamn ska in på vågrätt ett”, säger Anders Eldeman.
Jag älskar Anna Ternheim, vem har hon gjort duett med? Hinner jag tänka innan jag hör Jerry Williams underbara röst från min ovärdiga mobilhögtalare.
Och plötsligt tränger tårar fram.
Skriver på Instagram ”Började gråta. Var inte beredd på det. Fina, underbara Jerka”.
Mest handlar det nog om min syster Elins kärlek till Williams, de var förenade i det så väldigt röda.
Så jag sekundärprojicerar vad jag gissar att hon skulle känt och gråter en skvätt för att människor förr eller eller senare måste gå ifrån oss och lämna oss sorgsna med benen på sofflocket och systerliga tårar i kaffet.
En stund senare, strax före tolv-ekot plingar dödsbeskedet i telefoner över hela landet.
Lördagen blev med ens så mörk och hopplös.
Inte hon, tänker man, och med det menar man inte att det gott kunde vara någon annan. Ingen ska dö. Och likväl: snälla, inte hon.
För hon fyllde ut så mycket. Det där långa tyget var ingenting i jämförelse.
Och med ett tryck på skärmen tar jag mig till platsen för kollektivt sörjande.
Facebook är vår kyrka när vi behöver samlas på torget. Alla är välkomna, alla får göra sin röst hörd, visa sin medkänsla och berätta om sina minnen och intryck.
Alla har inte träffat Sara Danius, men alla har känslor.
Så vi går till Facebook för att hedra och visa vår vördnad.
Och också detta:
Berätta att vi visste att hon var döende.
Tydligen.
”Jag har vetat ett tag att Sara Danius var döende”
Grattis.
Jag kan bara tolka detta på ett enda sätt.
”Sara Danius är död, titta på mig.”
Om jag lever I två livstider så ska jag ändå aldrig lära mig att förstå behovet av att berätta att man visste.
Vi kan bara gissa. Är det något djuriskt? Är det något heligt? Kommer man kanske en smula närmare Gud om man visste något hemligt om en känd och betydelsefull person?
Kaffet är kallt och jag vet att jag kommer skämmas lite för det där med en skopa kryddat kaffe. Det är något extremt icke-kulturellt med smaksatt kaffe.
Det tror jag att Sara Danius skulle hålla med om.
Men jag vet inte, för jag kände henne inte.
Men jag tror att jag kommer sakna henne på samma sätt som jag saknar Jerkas röst.
Jag tror inte på andra sidan, ändå hoppas jag innerligt att ni ses där.
Det var kul, sa Bill: Jag är inte moderat. Men. Om det vore val till Årets sötaste skratt imorgon.
Kul var det, sa Bull: Så lägger jag min röst på Ulf Kristersson när Ebba Bush Thor säger att hon är Trisse i Pelle Svanslös. SÅ GULLIGT.