Ode till landets alla hästtjejer
I begynnelsen var hästar små som katter. För 55 miljoner år sedan gnäggade de runt och vägde blott fyra till fem kilogram. De växte först när klimatet blev kallare.
På bussen till stallet fantiserar jag om hur årets sommar möjligen har fått de hästar jag snart förväntas bemästra att krympa, men icke: de väger ett halvt ton vardera och har muskler som på nolltid kan göra kimchi av en koreansk kvällstidningspoet.
Mina ben förvandlas till överkokta fulnudlar.
Det fanns en tid då hästar inte skrämde mig, antagligen för att jag sällan träffade några. En gång fick jag rida en ponny på Mallorca, vars mankhöjd knappt trumfade de forntida katthästarnas. Jag bar Ruud Gullits AC Milan-tröja för att markera att jag var en fotbollskille som red för att min lillasyster ville ha sällskap.
Hon älskade hästar, som så många tjejer på vår skola gjorde. På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport.
Ibland ritade jag hästhamburgare.
Min syster lät sig inte påverkas. Hon tillbringade gryningar, kvällar och helger i stallet. Mockade, ryktade, red. Bröt ett och annat ben, men repade sig alltid och fortsatte.
Så småningom mognade jag, men det hjälper mig inte nu. Ledarna tilldelar mig den snällaste springaren, en 21-årig fjording. Det spelar mindre roll: hästkrafterna går inte att kontrollera.
Min kropp studsar som den där hackspetten i Kalle Ankas jul. Klockspelet kommer i kläm, snart domnar hela underkroppen.
Jag tänker på min lillasyster och på hästtjejerna på vår skola. Vilka atleter de måste ha varit.
Jag tänker på när Rolf-Göran Bengtsson och Peder Fredricson vann Jerringpriset 2011 respektive 2016 och 2017. Vuxna människor frågade sig om hästarna inte borde ha fått priset. Vissa trodde att det var en röstkupp och glömde att ridsporten har en halv miljon utövare, varav ungefär 90 procent är tjejer.
Jag tänker på Lena Forsbergs nutidsklassiska doktorsavhandling vid Luleå Tekniska universitet. Den visar att stallmiljön ger hästtjejer ledaregenskaper som handlingskraft, beslutsamhet och mod; ridning skapar framtida chefer. Jag blev en knubbig tyckonom – min syster blev boss och anordnade två Nobelmiddagar i Oslo innan hon gick vidare och blev vd.
Det här är ett ode till landets alla hästtjejer. Till alla som har drabbats av pojkslem som jag en gång var, till alla som sliter i det tysta, till alla vars passion har förminskats trots att Jerringpriset representerar folkets önskan.
Jag har spelat fotboll i snart 30 år och visst har jag haft ont, men morgonen efter nybörjarridningen har jag en sådan träningsvärk att jag önskar att någon gjorde hamburgare av mig.
Semesterbok 1
I ”Grit” (Natur & Kultur, 2017) ger psykologiprofessorn Angela Duckworth svar på varför ihärdighet är en viktigare faktor än talang. Måsteläsning för alla som jobbar med barn och ungdomar.
Semesterbok 2
”Bara ha roligt” av Maria Maunsbach (Brombergs, 2018) är en av årets finaste debuter. Denna Malmöroman är inte bara en skildring av hur kärlek ständigt förvandlas till besvikelse, utan också en av de roligaste svenska romanerna på evigheter.
Det här är Patrik Lundberg