Bonniers har lyckats lura alla – igen
Under något av mina mörka år på 70-talet när jag hade ont om jobb fick jag ett ovanligt uppdrag från en veckotidning. Man bad mig ta reda på vem som dolde sig bakom pseudonymen Bo Balderson, den tidens i särklass storsäljande deckarförfattare. Bonniers förlag pumpade ut allehanda konstiga rykten om författarens identitet, än var han Olof Palme eller Harry Schein, än var han någon riktig författare som Sven Delblanc. Hemlighetsmakeriet och ryktesspridningen var de viktigaste orsakerna bakom den kommersiella succén.
Reportageuppdraget måste förstås börja med att läsa de dittills utgivna böckerna. Det gav vid handen att författaren måste vara en äldre bildad herre av mycket moderat politisk inriktning. Medelklassbakgrund men med vurm för överklass, totalt okunnig om politik och statsförvaltning. Redan där kunde man alltså utesluta de flesta namnen i Bonniers viskningskampanj.
Nästa steg i arbetet måste bli att ta reda på vem som under senare år fått ett antal miljoner i honorar från Bonniers. Men längre än så kom jag aldrig i arbetet för nu avslöjade Aftonbladets reporter Jörgen Blom att Bo Balderson var en totalt ospännande läroverksadjunkt vid namn Björn Sjöberg. Adjunkt Sjöberg hade fått ett visst antal miljoner utbetalade till sin nya adress på Irland. Vilket stämde perfekt. På Irland är författare skattebefriade. Hade adjunkten stannat i Sverige hade han fått betala över 100 procent i skatt. Vid den här tiden konfiskerades alla alltför höga författarinkomster med så kallad Pomperipossaskatt, vilket var ett utslag av socialdemokratisk kulturpolitik (”motverka de kommersiella krafterna”).
För min del var det bara att gratulera kollegan Jörgen Blom och lägga ner arbetet. Men Bonniers låtsades som ingenting och spred i stället nya idiotiska rykten om vilka spännande personligheter som kunde dölja sig bakom adjunkt Sjöbergs författarskap. Och medierna jamsade med eftersom det är en mycket bättre story att Olof Palme skrev deckare än att en okänd lärare gjorde det.
Den kommersiella idén är självklar. I eget namn hade adjunkt Sjöberg inte blivit rik. Det var den lögnaktiga rykteskampanjen från Bonniers som skapade pengarna, för övrigt tre gånger så mycket till Bonniers som till författaren.
Och nu har Bonniers skamligt nog lyckats upprepa bedrägeriet. Den här gången är författarpseudonymen Lars Kepler. Om författaren kan man säga att han vet lika lite om djur och natur som polisiärt arbete, juridik, naturvetenskap, medicin och journalistik som om geologi och segling och påminner därvidlag oroväckande om deckarförfattaren Jan Arnald. Men han skriver avsevärt sämre och har bland annat nybörjarens svaghet för krystade metaforer. Berättelsens enda syfte är action och våldsspekulation (bland innovationerna finner vi en femtonårig seriemördare). Texten är fullständigt renons på filosofiska, politiska eller ens samhällskritiska eller psykologiska berättaravsikter. Framställningen är dock mycket filmisk så författaren kan säkert ha sysslat en hel del med att som manusnisse producera våldsserier.
Men poängen är nu att denne för allmänheten okände författare inte skulle ha tjänat några pengar på att debutera i eget namn, deckarkön på våra bästsäljarlistor är som bekant mycket lång. Därför kopplade Bonniers på nytt på bedrägerikampanjen. Deras mest oförskämda rykte, som de tydligen spridit internationellt, är att Henning Mankell är mannen bakom detta ytterst mediokra verk. Förtjust meddelar räknenissen på Bonniers, Jonas Axelsson, att de internationella förskotten redan är uppe i över nio miljoner. I sitt eget namn hade författaren kanske inte ens blivit såld till utlandet, ty också där är kön av svenska deckarförfattare mycket lång.
Bonniers bedrägeri är svårt att komma åt på laglig väg. Det är inte brottsligt att ge ut böcker under pseudonym. Ryktesspridningen från förlaget är visserligen en sorts falsk varubeteckning (att en riktig eller till och med känd författare ligger bakom pseudonymen), men svår att leda i bevis. Den falska marknadsföring som vissa recensenter i Bonnierpressen (med Expressens kultursida som föredömligt undantag) sysslar med kan man inte lasta Bonniers för. Nutidens journalister är alltför lättlurade.
Bo Baldersons reaktionära betraktelser hade ändå vissa förtjänster i form av studentikos högerhumor. Något sådant finns inte i Lars Keplers bok. Så köper ni den har ni blivit bedragna. Och samtidigt berikat Bonniers. Bara så ni vet.