Styrkekramar på nätet är bara falsk beröring
Det lyser mot mig som ett stoppljus. Ett ensamt rött löv på en annars grön buske. Signalen att hösten nalkas. Att sommaren 2013 närmar sig sitt slut.
En sommar med ensamheten i fokus. De senaste veckorna virvlar förbi som löpsedlar i huvudet när jag fingrar på bladet.
Ena veckan: en homosexuell pojke som i skam tar livet av sig i Ryssland, efter att hans längtan efter närhet missbrukats av vidriga män som gjort vidriga saker. Andra veckan: en man på death row i USA som berättar att han vaknar på nätterna och försöker minnas hur det känns att skaka hand med någon, efter tolv års total isolering. Tredje veckan: en autistisk man hittas nedbajsad och nedkissad på ett vårdhem i Huddinge. Den senaste gången någon rörde honom var när personalen släpade in honom i en skrubb och låste dörren. När det nu var.
All denna ensamhet och jag minns min mamma i tårar efter en dokumentär om spädbarn och beröring.
”De dog”, sa min snörvlande mor och höll mig alldeles för hårt för att mitt 15-åriga jag skulle uppskatta det.
”Kramar man inte barn så dör de.”
Det har stannat hos mig: Kramar man inte barn så dör de.
Min före detta sambo brukade kalla barn för ”små vuxna”. Han sa att de var som oss, bara mindre.
Jag tänker på pojken i Ryssland, mannen i USA och herrn på det svenska äldreboendet och på ovan nämnda kloka människors ord.
Om barn är små vuxna, kan inte vuxna då vara stora barn?
Som dör om de inte får beröring?
Sommaren 2013 var sommaren då vi var överallt i cyberrymden och ingenstans där vi verkligen behövdes på jorden. Vi skickade styrkekramar - detta fruktansvärda ord - på Facebook. Gav varandra orangea stjärnor på Twitter. Hjärtan på varandras instagram. Och mitt i all denna ström av ”jag ser dig” var vi mer ensamma än någonsin. En EU-rapport visar att svenskar toppar ensamhetsstatistiken, inte bara i Europa, i världen. Och ensamhet gör oss sjukare. Fetare. Mer deprimerade.
Det är roligt med tummar upp. Men att vi använder Facebooktummar istället för att stryka med fingret på en annan människas kind får konsekvenser. Pojken i Ryssland är död. Mannen i USA likaså. Den svenske herrn vårdas på sjukhus. Nästa gång det kliar i fingrarna att ge en styrkekram, fundera på om det finns någon du bör omfamna på riktigt i höstrusket i stället.