Sverigedemokraten Tobias Andersson visar hur naiv jag är
Tobias Andersson var uppåt när jag kontaktade honom för en intervju. Vi träffades senast inför valet 2018 och den gången var han avvaktande och en smula kylig.
Inte så konstigt. Förhållandet mellan sverigedemokrater och etablerade media har aldrig varit gott.
Nu blev Andersson emellertid glad. Det har gått bra för honom. Han är fortfarande Ungsvenskarnas ledare och har dessutom blivit Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman i riksdagen, det vill säga partiets kandidat till justitieminister.
Intervjun 2018 handlade om hat och hot mot ungdomspolitiker. Kanske blev Andersson positivt överraskad av att jag behandlade honom som likvärdig företrädarna för SSU, Ung vänster, MUF och så vidare. En självklarhet för mig men kanske inte för honom.
Förra gången träffades vi i riksdagen.
Denna gång skulle jag komma till hans hemstad Skövde där han hade kampanjmöten inplanerade. Jag fick känslan att det var betydelsefullt för honom att en stor tidning åker till hans hemstad för att göra intervju. Ett kvitto på att Tobias Andersson är en politiker att räkna med.
Jag tyckte det var trevligt och en smula rörande.
När jag anlände Skövde stod en delegation på tre sverigedemokrater på stationen och hälsade välkommen.
Sommarmorgonen var solig och varm. Tobias Andersson och jag satte oss på torget och drack kaffe och åt smörgås. Han var mycket säkrare än senast och mjukare i kanterna. Han sa att klimatet för sverigedemokrater har blivit så mycket bättre.
– Vår politik delas i dag av många.
Han är dock fortfarande försiktig. Han skannar av lokaler han går in i, besöker han nattklubb står han med ryggen mot väggen för att ha kontroll.
Vi pratade om sociala medier.
– Man mår inte bra av att läsa att man är värdelös och ful… Kommentarsfälten på Tik-Tok och Twitter kan vara rent vidriga.
Vi som skriver i pressen vet att hatstormarna oftast kommer från sverigedemokrater och personer höger ut. Inget annat etablerat parti har företrädare som kan sprida hatiska grovheter som Sverigedemokraterna. Partisekreteraren Richard Jomshof skrev till exempel sjunde juni på Twitter att en kvinna i svensk folkdräkt och slöja på huvudet är ”en omöjlig kombination och en våldtäkt på Sverige”.
Tobias Andersson ville inte kommentera det vilket jag heller inte hade väntat mig. Däremot sa han:
– Jag försöker ta ett eget ansvar. Ibland raderar jag en tweet för att den är för spekulativ, konfrontativ.
När kaffet var urdrucket gick vi för att hämta Anderssons hyrda husbil. Han har kört runt i landet och propagerat sedan Almedalen, men utan dekaler på bilen. Han vill inte få nattsömnen förstörd.
Nu skulle vi åka till hans hembygd Stöpen där han tänkte dela ut broschyrer på parkeringen framför Ica Blomman och skolan där han gick i högstadiet.
Först skulle han hämta ett par jaktgevär i sin lägenhet där han inte hade sovit sedan före Almedalen. Lägenheten påminde om en munkcell. Inga tavlor på väggarna, få möbler. De mest framträdande inredningsdetaljerna var vapenskåpet i plåt och ett vitrinskåp i glas.
Han tog fram ett jaktgevär.
– Håll upp det så tar jag en bild, sa jag.
Han poserade med vapnet och log in i kameran.
Först när jag hade tagit bilden tänkte jag på att han bar en mörkblå t-tröja med text i guldskrift:
Stoppa sosseriet.
Kombinationen av den texten och en leende sverigedemokratisk riksdagsman med jaktgevär är potentiellt förödande.
Men för vem?
Det vore lätt att starta en orkan på sociala medier, det är bara att lägga ut bilden med vidhängande upplysning, ”Tobias Andersson, Sverigedemokraternas justitieministerkandidat”. Inget mer. Trollen och babblarna på nätet sköter resten.
Han tog med ett par gevär och vi åkte upp mot Stöpen.
– Den politiska korrektheten har varit fruktansvärd för Sverige, sa han.
Jag tänkte på bilden. En förslagen politiker skulle aldrig poserat med vapen och det budskapet på bringan. Det var på något vis trösterikt att 26-årige Andersson ännu inte tänkte genomtaktiskt.
– Väljarna och jag är ense om att lag och ordning är den viktigaste samhällsfrågan.
Jag såg på honom med ny blick men jag är inte säker på vad för slags blick.
I Stöpen väntade redan Anderssons två partikamrater. En av dem berättade att hans pappa satt upp en skylt hemma på gården att det är förbjuden infart för elbilar. Tobias Andersson hade broschyrer i handen som krävde billigare bensin.
Jag tänkte på en skämtteckning från min barndom. En arg farbror ropar mot skyn: Stanna världen, jag vill kliva av! Det dånar till när gud skickar ner en stege från ett moln.
Vi stod en stund i det skarpa solljuset på den tomma parkeringen, sedan åkte fotografen Anders Deros och jag vidare till Varberg för att träffa unga socialdemokrater. Från bilen kontaktade jag min redaktör på tidningen och diskuterade fotot med jaktgeväret.
Vi var ense om att inte publicera den.
Sex dagar senare la Tobias Andersson ut ett inlägg på Twitter. Det visade en bild på en tunnelbanevagn klädd med SD:s partiblomma blåsippan och texten SD22 på de gula dörrarna.
Tobias Andersson skrev:
”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett.
Nästa stopp, Kabul!”
Att påpeka att formuleringen är skrämmande brutal och hatisk mot en specifik grupp i Sverige är en sak. Intressantare är att den påminde mig om något men jag kom inte på vad förrän jag bläddrade i den tyske författaren Victor Klemperers berömda bok om språket i Hitlers Tredje rike.
”Minns Ni de första offentliga mötena 1933?” skriver Klemperer. ”När nazisterna anordnade det första stora demonstrationståget mot judarna här? Enkel resa till Jerusalem! …och allt vad det stod på banderollerna…”
Jag tänkte på den vackra morgonen i Skövde med Tobias Andersson och insåg att det inte är han som var naiv.
Det var jag.
