Var inte den fucking föräldern
Jag minns nästan alla mina högstadiedagar och hur de tog på mig. Killarna och dagarna. Aldrig en lärare. Eller jo, en gång blev jag handgripligen utkastad från hemkunskapen. Jag är säker på att jag hade jobbat ihop till det, jag är säker på att jag skötte mig bättre efter det. Och det finns trots allt en gräns för hur mycket skada sextioåriga hemkunskapslärare kan åsamka en hårt hållen överarm, oavsett hur arga de är. Det var något om hur man tvättade ylle, tror jag.
Ett av de starkaste minnena från högstadietiden var att jag aldrig, aldrig någonsin, oavsett vilka tankar och insikter jag skulle ramla över i framtiden, aldrig. Jag skulle aldrig jobba som högstadielärare.
Jag hoppas att de har hög lön, jag hoppas att de har roliga saker att komma hem till, för det här är inget liv. Så tänkte jag, men ändrade inte attityd nämnvärt.
Den värsta sortens unge är den mellan tretton och femton. Och i just den åldern plockar vi dem från skolan de vuxit ur och stoppar in dem i ett korridorsliv de inte kan hantera.
Mina döttrar pratar så otroligt varmt om de lärare de tyckte om från sin högstadietid. Att de älskar dem. De har till och med hälsat på.
Många gånger har jag försökt hitta den röda tråden. Vad är det som gör en högstadielärare älskad? Hur ska han vara?
Jag har frågat ”Vad gjorde de rätt?”
Svaret verkar vara någon slags magisk kombination av att vara snäll och sträng. Att vara tjenis med dem men samtidigt absolut inte vara tjenis med dem. Det låter lätt men du måste nog födas till högstadielärare.
I ett klassrum i Malmö skrek en lärare till sin niondeklass.
Ni beter er som fucking femåringar.
Skulle det vara något?
Hur kan det ens vara ett ärende?
En av eleverna filmar, visar sedan sin mamma, som i sin tur delar det i en facebookgrupp med andra föräldrar.
Föräldrar är det värsta som kan hända en unge.
Det finns lika många föräldratyper som det finns föräldrar, men här är två:
De som frågar sitt barn vad i hela friden de hade gjort för att driva en lärare till sitt tålamods yttersta gräns. Och så finns det de som inte allierar sig med en vuxen som inte når fram, som tar sitt barn i försvar, som inte vänder sig till rektorn utan lägger en lök på laxen och skapar en sårigare situation än vad nöden krävde.
Jag skäms å dina vägnar, mamman som inte kunde motstå saftigheten i att kasta läraren under skolbussen.
När jag gick i femte klass fick vi en vikarie som var lång och hade kort hår och kängor. Vilken tuff och cool vikarie, tänkte jag. Men hon var inte så cool att hon kunde få ordning i klassen. Till slut satte hon på stereon på högsta volym, jag vill minnas Metallica, satte sig i stolen och slängde upp kängorna på katedern.
Vi fnissade osäkert, vissa höll för öronen. Efter en stund kom en lärare från ett intilliggande klassrum och undrade vad vikarien höll på med.
Nästa dag var hon inte där.
Ungar. Man kan inte vinna. Särskilt inte när man inte har föräldrarna på sin sida.
Att kollektivt kalla en klass femtonåringar för fucking femåringar är inget ärende.
De flesta som har tonåringar har i svaga stunder sagt värre saker än så.
De enda som inte har blivit kallade fucking femåringar är förmodligen femåringarna.
Och hur kränkta ska förresten inte de vara nu?
Vi är alla den fucking läraren.
Var inte den fucking föräldern.