Varför ska skattebetalarna avlöna busiga gossen Hanif Bali?
Det kom ett skällbrev, inget konstigt. Det här påstod att jag hade kallat Ukrainas heroiske president ”pajas”.
Sedan kom det ett skällbrev till med samma anklagelse.
Jag googlade mig själv för att undersöka vad jag skrivit. Det är inte så konstigt som det låter. Har man under 43 år publicerat sju åtta tusen artiklar plus nio böcker är det inte alltid lätt att minnas vad man skrev när.
Det visade sig att jag den femte juni 2019 publicerade en kolumn med rubriken ”Clownerna tar över politiken och Adaktusson går under jorden”.
Den handlade om att professionella pajaser som Volodymyr Zelenskyj i Ukraina, Beppe Grillo i Italien och en halvprofessionell clown som Trump blir toppolitiker och att en politiker som Lars Adaktusson vägrar svara på frågor – om sin politik.
Det är en fullständigt relevant text. Läs själv, länken finns här.
Den var skriven långt före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, långt innan Zelenskyj till Putins förskräckelse och resten av världens glädje trädde fram som en modern Churchill.
Så varför kom skället nu?
Det visade sig att den moderate riksdagsmannen Hanif Bali den 14 mars hade lagt ut min text på sitt Twitterkonto. Med rubriken ”När Kadhammar sågade Zelenskyj”.
Tre veckor efter den ryska invasionen får en sådan rubrik naturligtvis en annan betydelse och laddning. Det vet Bali. Därför serverar han sina 182 000 följare den godbiten.
Det kan utlösa en härlig Twitterstorm.
Kanske en störtflod av hat mot mig.
Det blev inte så. Några ilskna mejl bara. Inget att bry sig om. Men jag funderade på Hanif Bali.
Han är ju inte dum i huvudet. Han vet vilken effekt hans tweet kan få. Han har blivit berömd på den verksamheten. Kungen av Twitter.
Jag bläddrar en stund i Balis Twitterflöde. Där finns relevanta och fyndiga iakttagelser blandat med stenhård högerpolitik. Om kravallerna i påskhelgen: ”Kaosmänniskor som kaosar oavsett orsak och provokation förtjänar isoleras och utvisas på livstid.”
Och där finns märkliga förvridningar och halvsanningar vars enda syfte är att locka skratt, hån. Som denna kommentar till debatten om Nyamko Sabunis prat om att fly till Norge om Ryssland anfaller: ”Älskar att alla som byggt hela sin identitet på att dela ut asyl till vuxna män i vapenför ålder nu minsann är upprörda över att en 53-årig kvinna planerar att fly landet vid krig.”
Debatten handlade inte om att Sabuni är en rädd kvinna utan en partiledare med särskilt ansvar för landet.
Vilket Hanif Bali vet. Men frestelsen att försöka kamma in några skratt och applåder blir för stor.
Ständigt springer han omkring som en elak gosse i kortbyxor, pangar en ruta här, gnisslar med harts på ett fönster där, pekar finger och skriker sanningar och halvsanningar efter tanter och farbröder, och de andra gossarna och flickorna står med snoriga näsor och skrattar och hejar på: Hi hi hi! Hi hi hi!
Vi lever i ett fritt samhälle och alla sorter behövs här i världen. Jag tror Hanif Bali har kritiserat mig i sak flera gånger genom åren. Fint, så ska det vara i ett fritt land.
Bara en sak stör mig.
Hanif Bali är ledamot i Sveriges riksdag. Han är vald för att stifta lag. Det är hans viktigaste uppgift och det är därför skattebetalarna avlönar honom.
Han får 71 500 kronor i månadslön. Det är för att han ska delta i utskottsarbeten, stifta lag och utföra de plikter som åligger en riksdagsledamot. Men Hanif Bali är inte ordinarie ledamot i något utskott. Han tillhör partiets reserv, placerad så långt bak som möjligt, ett slags röstboskap.
Jag har mejlat Bali och frågat om han har några andra uppgifter i riksdagen och han svarar:
”Nej, jag är i frysboxen.”
Han har gott om tid att twittra. Klockan är 10.30 på förmiddagen när jag skriver detta. Hanif Bali har hunnit med ett par tweets. I går fyrade han av sex.
Det är helt i sin ordning.
Men jag förstår inte varför skattebetalarna ska finansiera verksamheten.