Farligt att förväxla politik med medmänsklighet
Förnöjsamt tillbakalutad i soffan har jag roats av SVT:s och Peter Birros version av 60-talets vänstervåg. Mycket var förstås välbekant, annat för göteborgskt eller romantiskt för min smak. Men det är ju ändå så att berättelsen kan göras på många sätt och min är mer politisk och mindre personlig.
Det märkliga med denna epok är att man kan säga exakt när den började och när den slutade, nämligen den 14 juni 1965 vid 15-tiden och den 1 maj 1975 klockan 16:30 precis.
I begynnelsen 1965 var en mycket liten demonstration i Hötorgscity i Stockholm. Ett knappt tiotal ungdomar höll upp plakat med den förargelseväckande texten ”USA måste lämna Vietnam” och delade ut flygblad med samma krav. Polis tillkallades, lika många polisbilar som förargelseväckande ungdomar, demonstranterna greps och misshandlades.
Deras påstådda brottslighet var förstås politisk, men formulerades först som störande av ordning medelst olaglig demonstration. Det höll inte, demonstrationen var laglig. Då ändrades åtalet till att gälla hindrande av trafik (de många polisbilarna som kört in i Hötorgscity hade vållat kaos). En av demonstrationens initiativtagare, Sköld Peter Matthis, dömdes till 19 000 kronor i böter (mer än 200 000 i dagens penningvärde). Ett av vittnena till polisövergreppen råkade vara Vilhelm Moberg och han röt, som så ofta, högt om saken.
Några år senare hade Sverige en av världens starkaste solidaritetsrörelser och den socialdemokratiskt ledda staten begick misstaget att vifta undan antikrigsrörelsen som kommunistisk. Många av oss blev följaktligen kommunister i onödan bara för att Tage Erlander och hans ledargeneration inom socialdemokratin inte begrep vad som höll på att hända. ”Tage och Geijer (LO-ordförande) – Lyndons (president Johnson) lakejer” är på sitt skojfriska sätt en ganska god sammanfattning av motsättningen. Och fullständigt sann, vet vi i efterhand.
Vietnamrörelsen blev den stora motorn i vänsterrörelsen men också en rejäl huvudvärk för socialdemokratin, som å ena sidan bussade spioneriet på vänsteraktivisterna och å andra sidan försökte skapa en sorts socialdemokratisk motrörelse som hette Svenska kommittén för Vietnam och krävde ”fred”.
1968, det årtal som myntat skällsordet ”68-or”, såg världen ut som så att det var praktiskt taget omöjligt för en ung läskunnig människa att hålla sig utanför den internationella solidaritetsrörelsen. Spanien, Grekland och Portugal var fascistiska militärdiktaturer, Portugal bedrev dessutom kolonialkrig i tre afrikanska länder, södra Afrika behärskades av två apartheidregimer, allmän rösträtt för svarta hade ännu inte införts i USA, Israels ockupationspolitik hade börjat bli tydlig, varje dag föll bomberna i Vietnam. Och Nelson Mandela var en fängslad terrorist.
Somliga historieputsare försöker få det till att Olof Palme, med sin betydligt större förståelse för världen än Lyndons lakejer, skulle ha lagt om den socialdemokratiska kursen så till den grad att han blev vår idol. Sant är att han tidigt, 1967 när han var utbildningsminister, gick i en Vietnamdemonstration, sant är också att han några år senare fördömde USA:s julbombningar av Hanoi.
Men när hans spionorganisation IB avslöjades 1973 hånade han oss som dömdes till fängelse för den saken med att vi bara fantiserade och förläst oss på ”indianböcker”. Det var ett lika stort misstag som Tage Erlanders vid tiden för Vietnamrörelsens start och Palmes lögner förföljde honom resten av hans liv.
I maj 1975 hölls den sista stora Vietnamdemonstrationen eftersom vietnameserna till mångas bestörtning och till och med vänsterns förvåning, slutgiltigt besegrade de amerikanska trupperna i Vietnam.
Därmed försvann den stora solidaritetsmotorn i vänstervågen och många fick nu börja undersöka exakt på vilket sätt man var socialist. Det visade sig finnas många sätt och därmed inleddes en utveckling av splittring, ”vänstern som förökade sig genom delning”.
Men de portugisiska kolonierna slog sig fria, fascistjuntan i Aten störtades, Francos Spanien demokratiserades, allmän rösträtt infördes i USA. Apartheidregimerna i södra Afrika demonterades och världen blev allt bättre. Hur mycket den ungdomliga vänsteropinionen i Europa och USA bidrog till detta är omöjligt att säga. Men visst hade det varit rätt att göra uppror mot en förfärlig världsordning. Det var det som Tage Erlanders socialdemokrati, för att inte tala om borgerligheten med sin romantiska USA-vurm, inte begrep förrän det var för sent.
Man behöver faktiskt inte vara marxist-leninist för att protestera mot folkmord. Det tog onödigt lång tid att inse det.