Kapitalismen regerar av Guds nåde
Djingis Khans sonson Hülegü (Hulagu) stod inför ett både avgörande och intressant dilemma. Året var 1258 och han hade intagit världens viktigaste stad, Bagdad. Det innebar att alla världens muslimers överhuvud kalifen nu var i hans våld. Men varken kalifen eller hans troende undersåtar verkade tycka att det var så farligt. Kalifen härksade av Guds nåde och Hülegüs rådgivare varnade honom att om man bar hand på självaste kalifen så skulle jorden rämnna och världen gå under.
Hülegü förklarade då att i så fall väntade ett skådespel som han absolut inte ville missa, lät föra ut kalifen på Bagdads största torg, samlade stadens troende invånare och kallade på sin bödel. Snart visade det sig att kalifen dog som vem som helst som får huvudet avhugget och Gud lät inte anmäla några som helst invändningar. Därmed avslutades en politisk epok och en ny inleddes.
Ungefär fyra hundra år senare befann sig den engelske revolutionären Oliver Cromwell i samma dilemma. Revolutionen hade segrat och förre envåldshärskaren av Guds nåde, Kung Karl I, var tillfångatagen, men konspirerade friskt för att med frikostiga mutor ta tillbaks makten. Cromwell lät då hugga huvudet av kungen, en lika oerhörd handling som Hülegü genomfört i Bagdad. På avrättningsplatsen höll Cromwell upp sina handflator med kungens blod för att visa att det var rött, alltså att kungen var en vanlig människa och alls icke kunde härska av Guds nåde.
Det sket sig visserligen med Cromwells revolution, men 130 år senare var det dags igen, i Paris, och den franska revolutionen genomsyrar än i dag hela vår tillvaro, liksom den amerikanska revolutionen.
Att hugga huvudet av tyranner som säger sig härska på grund av Guds vilja är en kraftfull politisk markering, ett snilledrag om man vill genomföra ett politiskt systemskifte. Men metoden kan bara rekommenderas om förtrycket symboliseras och exekveras av en enda diktator. De sammansvurna bakom attentatet mot Hitler i juli 1944 tänkte förstås i dessa banor.
Men i vår tid finns ingen enskild diktator att halshugga. Likheten med äldre tiders tyranner är bara den närmast religiöst färgade föreställningen att inget annat system än kapitalismen är möjligt. En överväldigande majoritet av västvärldens befolkningar tror att det är naturlag att kapitalismens prästerskap, en procent av befolkningen, skall roffa åt sig en fjärdedel av alla jordens tillgångar. Det tycks inte spela så stor roll vilka galenskaper den härskande räknenisseklassen tar sig för. Tilltron till deras system rubbas ändå inte bland de bestulna massorna. När amerikanska bankdirektörer, svårt anfäktade av girighetsvansinne, ställer till med ekonomisk världskris och massarbetslöshet samtidigt som de roffar åt sig bonusar i belöning så drar västvärldens politiker alls inte slutsatsen att det är något fel på systemet. Det var bara just de här räknenissarna som trängde sig lite dumt.
Det tycks återigen som om Gud bestämt denna världsordning. Och den religiösa grundtesen är att världen måste drivas i ett syfte att före allt annat gagna den personliga vinningen. Allt måste drivas med vinst.
Detta är i första hand inte ett rättviseproblem. Orättvisorna kan vi leva med. Men den lönsamma förgiftningen av hela jorden kan vi inte leva med.
Det är alltså en överlevnadsfråga att ta ifrån de härjande direktörsflockarna den avgörande makten. Eftersom det enligt nu förhärskande religion aldrig kan bli lönsamt att minska på eller avskaffa miljöförstöringen. Bara stater kan fatta beslut som är olönsamma och därför är den avgörande politiska frågan hur demokratiernas valda församlingar skall kunna ta ifrån det privata kapitalet makten över mänsklighetens framtid.
Det borde vara en självklarhet. Men ser vi till vår egen riksdag så är åtminstone fem av våra för närvarande sju riksdagspartier bestämt emot en sådan förändrad världsordning. Det beror på att de uppfattar socialism som något värre än jordens lönsamma förstörelse. Det vill säga, just så skulle våra politiker inte formulera sig. Tvärtom låtsas de att den fria kapitalismen, eller rättare sagt den otyglade kapitalismen, i kraft av sin allmänna överlägsenhet skall kunna rädda världen. Trots att det vore olönsamt.
Eftersom en sådan föreställning är uppenbart förnuftsvidrig så måste man nog dra slutsatsen att våra politiker bara tycker att frågan är lite för besvärlig och helst bör skjutas på framtiden, så att andra politiker får ta ansvaret. Också den inställningen har sina historiska paralleller. Den franska överhet som inför 1789 års revolution såg sin egen undergång närma sig formulerade en inställning som kan sammanfattas i några få berömda ord: ”Aprés nous – le déluge” (Efter oss syndafloden).