Nu tillhör han verklighetens folk
Det var ett långt farväl som Göran Hägglund tog i riksdagen. I två timmar stod han på samma fläck och skakade händer, kramade damer och gav herrar en något manligare omfamning, liksom fördröjd med höger arm hängande i luften innan den med en sträv dunk föll ner på veka politikerryggar, krumma kanslisters skulderblad och späda ungdomspolitikers axlar.
Var detta "verklighetens folk"?
Var detta människorna som Hägglund hyllade i sitt berömda – eller ökända – tal på Kristdemokraternas riksting 2009? De "strävsamma hyggliga människor som inte ska behöva bli föraktade för sin livsstil"?
Det talet var förstås en försök att fånga upp dem som tycker illa om politiker, de som känner sig hunsade av eliten i Stockholm och som numera har en allt större tendens att rösta på Sverigedemokraterna.
Hägglund tog en snabb klunk mousserande vin. Sedan en ny kram, en ny manlig dunk, ännu en present och handskakning.
Visst, här var den yppersta eliten. Statsminister Stefan Löfven kom direkt från en grillning i konstitutionsutskottet och överlämnade ett presentkort till Jönköpings konserthus. Utbildningsminister Fridolin hälsade artigt och Centerpartiets ordförande Annie Lööf kramade.
Men i den långa kön av gratulanter uppträdde också en spökparad: de som förut hade stått längst fram men som nu sällat sig till – verklighetens folk!
Där stod Olof Johansson. En gång var han Centerpartiets ledare och hoppade av regeringen för att han var emot Öresundsbron. Minns någon det? Minns någon att en svensk minister spräckte en regering för att han var emot en bro?
Där stod Stefan Attefall. Nyss var han bostadsminister, nu funderar han hemma i Jönköping på framtiden.
Och Maud Olofsson! Vad gör hon nu?
Och där stod en dam i rosa kofta som en gång var minister och som nu rimligen är folkpensionär. Vi känner igen ansiktet från tusen bilder och hundra TV-inslag. Vad heter hon? Jag frågade en av statsminister Löfvens medarbetare men hon hade ingen aning.
Visst ja – Inger Davidson. Så heter den gamla ministern.
Så fort går det, så fort går man från händelsernas centrum till glömskan.
Göran Hägglund tog en klunk till. Han hade bytt vinet mot bubblande vatten. För varje ny gratulant log han stort och ofta lutade han sig bakåt och skrattade högt: ha ha ha!
Nu sällar han sig själv till kolonnen av före detta makthavare. Till pressen sa han:
– Glädje, lättnad, en känsla av upprymdhet...
Nu slipper han vakta sin tunga och väga sina ord, han slipper förhandla och kompromissa, han slipper sätta sig in i ohyggligt komplicerade reformpaket och väga sjukvård mot försvar, skattesänkningar mot offentliga arbetstillfällen.
Han lutade sig bakåt och skrattade: ha ha ha!
Nu tillhör han verklighetens folk.