På vanligt språkbruk skulle man kalla det för förfalskningar …
Det vore mig fjärran att påstå att förhörsledaren i Quickhärvan Seppo Penttinen skulle ha ljugit under ed när seriejustitiemordet pågick. Än mindre vågar jag påstå att han skulle ha gjort det gång på gång. Det är nämligen enligt pressombudsmannen Ola Sigvardsson ett otillåtet yttrande, åtminstone i Aftonbladet. Två gånger har Ola Sigvardsson fått oss fällda i PON (Pressens opinionsnämnd) för denna förgriplighet. Därför kommer jag i det följande absolut inte påstå att polismannen Seppo Penttinen ljög inför dom- stolarna och att detta hade stor betydelse för seriejustitiemordet.
Men nu är det så att den borgerliga regeringen för två år sedan tillsatte en statlig utredning, SOU 2015:52, den så kallade Bergwallkommissionen, med uppdrag att analysera hur seriejustitiemordet kom till. Och häromveckan lades utredningen äntligen fram med en duns, drygt 700 sidor akademisk utredningsprosa. Bland journalisterna uppstod då den vanliga tävlan om vem som kan komma först utan att vara sämst. Nästa dag var saken därmed gårdagens nyhet och medborgarna fick inte ta del av statens höga sanning, eftersom ingen journalist kan tillgodogöra sig 700 sidor språkligt undermålig text på några få timmar före nästa pressläggning.
Därför tänkte jag, efter idogt knegande, berätta något om vad kommissionen kom fram till. Och för att börja med det mest sammanfattande citatet: ”Det är svårt att lasta tingsrätterna för att de, i den föreliggande situationen, utgick från att de uppgifter som poliserna lämnade under ed var korrekta.”
Men korrekta var alltså inte alltid dessa utsagor under ed och därmed fördes domstolarna bakom ljuset, menar SOU 2015:52, ehuru de formulerar saken invecklat.
Den polisman kommissionen främst skjuter in sig på är förhörsledaren Seppo Penttinen. Man anger ett flertal fall, exempelvis på sidorna 178, 230, 559 och 596, där hans vittnesmål varit oriktiga eller vilse- ledande, men haft stor betydelse för domen.
I fallet Charles Zelmanovits påpekar kommissonen att Quick inte hade en susning om när eller var det påstådda mordet skulle ha begåtts, något som dock inte framgår av dokumentationen, vilket ”utgör en stor brist i utredningen, särskilt som Seppo Penttinen i vittnesförhöret sade att den plats Sture Bergwall (Quick) angav att kroppen lades på stämde helt med den plats där Charles Zelmanovits kvarlevor hittades. Tingsrätten lade vid sin bedömning stor vikt vid att Sture Bergwall hade kunnat ange hur den döda kroppen lagts i mossan.”
I fallet med de mördade makarna Stegehuis i Appojaure konstaterar kommissionen att ”Seppo Penttinen berättade i (vittnes)förhöret att Sture Bergwalls minnesbilder varit klara och distinkta vad gäller de centrala delarna av händelseförloppet, trots att så inte kunde sägas vara fallet”.
I den följande redogörelsen anger kommissionen ytterligare fyra betydelsefulla påståenden från Penttinen i samma vittnesmål ”där så inte kunde sägas vara fallet”.
Här och nu tillåter inte utrymmet att ta fram övriga tiotalet exempel där kommissionen beskriver avgörande skillnader mellan verkligheten och Penttinens vittnesmål. Därutöver påpekar man att Penttinens edsvurna utsagor var avgörande bevisning för åklagarsidan under rättegångarna. Teknisk bevisning fanns ju inte.
Observera att jag inte en enda gång fällt det pressetiskt otillåtna yttrandet att Penttinen ljugit under ed. Jag bara redogör för innehållet i en statlig utredning.
Vad som också, enligt påstådd pressetik, åtminstone för Aftonbladet, är otillåtet att påpeka är att Penttinen och/eller åklagaren van der Kwast manipulerade bevisning i form av förfalskade videofilmer eller rent av egentillverkade dokument och satte samman ett smörgåsbord av hundratals yttranden från Quicks förhör till ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan”, där man valt ut det som passade, avstått från allt som inte passade och dessutom hyfsat berättelsen kronologiskt så att den skulle se ut att hänga samman. Kommissionen har en mängd roliga exempel i det här avsnittet, särskilt när det gäller videofilmer som synes visa en sak, medan Seppo Penttinens speakertext säger en helt annan sak, som inte syns.
På vanligt språkbruk skulle sådana manipulationer som kommissionen skildrar kallas förfalskningar, liksom det finns enkla och tydliga ord för den som under ed vidimerar sådan ”redigering”. Slik vulgaritet avhåller sig kommissionen från, man håller sig till ”ofullständigt underlag” och liknande förskönande omskrivningar.
Vilket kan bero på att kommissionens instruktion från regeringen förbjöd varje anklagelse om brott från de inblandades sida. Så kommissionen har inte heller påstått att Seppo Penttinen ljög inför rätta, bara påpekat att han inte talade sanning.
Man har också konstaterat att åklagaren van der Kwast inte i ett enda mål förhöll sig objektiv som lagen föreskriver. Vilket kan synas ligga snubblande nära en (av regeringen förbjuden) anklagelse om brottslighet. Men där slinker kommissionen undan med påståendet att man gör den bedömningen att Penttinen, van der Kwast och de andra medlemmarna i sekten inte fuskade ”medvetet”. Ty eftersom de var lite knäppa av att under lång tid suggererat varandra med ”grupptänkande” är de följakt- ligen oskyldiga, utan brottsligt uppsåt nämligen.
För övrigt anser jag att...
… TV4:s fotbollskommentator Hanna Marklund går från klarhet till klarhet. Inte minst hennes distinkta norrländska språk adderar till nöjet. Men jag förstår inte varför hennes side kick Olof Lundh bär för korta pyjamasbyxor till kavaj och slips.
… varje form av religiös klädsel, efter franskt föredöme, bör förbjudas i svenska skolor. Liksom att självklart alla religiösa privatskolor bör av- vecklas. Religion är en fritidssyssla och ingår inte i skolans demokratiska uppdrag.