Att låtsas kalla in militären är en teater
Ulf Kristersson och Anders Thornberg har i gängmordens Sverige ett gemensamt behov av att framstå som handlingskraftiga.
Således begick i dag såväl statsministern som rikspolischefen presskonferens under vilka de med ödesmättade stämmor deklarerade att samtal förs med militären.
– Sverige befinner sig i ett exceptionellt läge.
En dramatisk öppning av Kristersson, men med ett dödligt skjutvapenvåld som har tredubblats på tio år, barn som hittas torterade och avrättade i skogen och ett villaområde i Uppsala som närmast för tankarna till en sönderbombad by i Ukraina är det svårt att påstå att han överdriver.
Att kalla till sig journalister sent fredag eftermiddag brukar betyda dåliga nyheter som ska smusslas ut, men det här var inte en chans Kristersson tänkte missa.
Han hade nämligen just avslutat ett möte med rikspolischefen och överbefälhavaren Micael Bydén och vad kan mer signalera dådkraft och en beslutsamhet att en gång för alla krossa gängen än att ställa sig framför tv-kamerorna och sammanbitet redovisa vad trion kommit fram till?
Reportrar antecknade, kameror surrade och statsministern avslöjade att regeringen ämnar besluta att försvaret ( vars muskler vi inte är omedvetna om) ska hjälpa polisen.
Och inte nog med det, lagen ska ändras så de två myndigheterna ska få större möjlighet att samarbeta.
Det senare är egentligen ingen nyhet, arbete pågår redan på justitiedepartementet, men då politiskt jävlaranamma ska visas är ingenting för gammalt för att dammas av.
Justitieminister Gunnar Strömmer tog över, mumlade en stund om vad det nya samarbetet ska gå ut på, varefter upphetsade journalister fick ställa sina frågor.
”Är det terrorlagen från 2006 som ska göras om?”...”I vilka sammanhang ska försvaret kunna hjälpa till?”...”Blir det utegångsförbud?”...
Statsministern svarade sammanbitet att det finns en politisk vilja och lät Strömmer spinna vidare så fort det blev juridiskt och krångligt.
En show som var mycket lik den i regeringens presscentrum genomfördes fem timmar tidigare i Polishögkvarteret på Kungsholmen.
Gängen skjuter och spränger med oförminskad energi och polischefer har ju samma intresse som regeringen av att hellre tala om offensiva satsningar än att medge att de hittills inte lyckats ett dugg med sina högtidliga löften om att trycka tillbaka den grova kriminaliteten.
– Jag pratade i morse med överbefälhavaren, berättade Anders Thornberg med myndig stämma och blickade ut över lokalen.
När journalisterna fick ordet och började fråga hur det framtida samarbetet med militären ska se ut, sa polischefen som det var.
Bevakningsuppdrag, transporter, analysarbete. Mycket mer än så är det inte. Brottsbekämpning ska inte militären ägna sig åt.
Soldater i Sverige får inte använda våld mot enskilda förutom vid terroristbekämpning och vid ett litet antal andra situationer och ska inte heller få göra det.
De har helt enkelt inte utbildning för den våldsutövning som polisen har befogenhet att använda.
Och i en anständig stat bekrigar inte militären den egna befolkningen, hur mycket Jimmie Åkesson än drömmer om trupper i förorten och Magdalena Andersson ryter om att sätta in försvaret.
Dessutom samarbetar redan Försvarsmakten och Polismyndigheten. Underrättelser byts. Militära helikoptrar används till att transportera polisstyrkor, försvaret hjälper till vid olyckor och sökande efter försvunna personer.
De utsträckta politiska och polisiära händerna mot överbefälhavaren är med andra ord mest ett spel för galleriet.
Visst, Försvarsmakten kan bistå med ett och annat, men det är på marginalen.
Något effektivt nytt verktyg mot den grova brottsligheten är det sannerligen inte.
Den just nu pågående konflikten i ett sönderfallande kriminellt nätverk kommer att ta slut.
Men striderna mellan andra gäng och morden fortsätter till dess att nyrekryteringen till dem bryts.
Den som hade någonting av vikt att säga vid någon av dagens presskonferenser var Johan Olsson, chef på NOA.
Han berättade om fler poliser i yttre tjänst, ökad polisiär närvaro i utsatta områden, synlighet, och ett samarbete med socialtjänsten som numera pågår dygnet runt.
Insatser som kräver uthållighet. Flera års uthållighet. Det är där nyckeln finns.
Den finns definitivt inte i ett samarbete med Försvarsmakten, hur kraftfulla sådana initiativ än kan tänkas låta, hur dramatiska rubrikerna än är.