Macrons största politiska balansakt någonsin
Om du haft en intensiv jobbvecka är det förmodligen inget mot Emmanuel Macron. Kriget i Mellanöstern rör upp sår runt om i världen och kanske mer i Frankrike än någon annanstans. Här bor Europas största judiska och muslimska minoriteter. Strax under 500 000 fransmän har judisk bakgrund och omkring fem miljoner kommer från den muslimsk-arabiska världen.
Konkret innebär detta att de allra flesta fransmän som inte tillhör någon av grupperna har vänner, bekanta eller kollegor som gör det. Alla märker när ramadan börjar. Man vet vad som utmärker en ”judisk mamma” i populärkulturen (vi skulle säga ”hönsmamma” på svenska). Kort sagt: Islam och judendom är hela tiden närvarande som kulturella referenser i det franska samhället. Och Israel-Palestina-konflikten är aldrig mer än femton minuter bort.
Frankrike stöder officiellt en tvåstatslösning sedan många år. Det bor hela 200 000 franska medborgare i Israel. 31 har bekräftats döda efter Hamas attack den 7 oktober, det blodigaste attentatet mot fransmän sedan IS-dådet på Nice strandpromenad 2016. Nio fransmän ska vara gisslan hos Hamas och Emmanuel Macrons något senkomna resa till Mellanöstern har tolkats som en strategi att inte bränna broar åt något håll så länge landsmän är kidnappade i Gaza.
När den franske presidenten till slut hälsade på Benjamin Netanyahu i tisdags var det med en handskakning och ingen omfamning. Macron försäkrade Israels ledare att landet ”har rätt att försvara sig” och har ännu inte tagit ordet vapenvila i sin mun. Efter mötet bar det vidare till Västbanken. Där blev Macron en av de första europeiska ledarna att träffa Mahmoud Abbas, innan han åkte vidare till Jordanien och kung Abdallah II. På onsdagseftermiddagen fortsatte resan till Egypten och president Abd al-Fata al-Sisi. Här deklarerade Macron att Frankrike skickar ett militärfartyg och ett flygplan till Egypten, för att förse Gaza med medicinsk materiel.
Det brukar ibland raljeras kring Emmanuel Macrons ledarskap i Frankrike för att det präglas av taktiken ”å ena sidan/å andra sidan”. Skattesänkningar för höginkomsttagare kombinerat med punktvisa sociala insatser. Högstämd retorik kring klimatkrisen, parat med en politik där utsläppen ökar.
Den senaste veckan har inneburit hans största politiska balansakt någonsin. I den franska inrikespolitiken håller kriget på att splittra koalitioner. Parlamentets vänsterallians Nupes är i spillror sedan partiledaren Jean-Luc Mélenchon vägrat klassificera Hamas som terrorister. En partikamrat har kallat dem för en ”motståndsrörelse”. Högerextrema Marine Le Pen å sin sida gick stenhårt ut efter Hamas attack och framställde sig som judarnas bästa vän. Folk över trettio – och alla som kan googla – vet hur hennes parti föddes rakt ur antisemitismen, hur hennes pappa, Le Pen den äldre, kallat koncentrationslägren i Nazityskland ”en detalj i historien”.
Men också på resten av det politiska spektrumet förflyttas positioner oroligt, i takt med att dödssiffran i Gaza stiger.
Frankrike just nu är en krutdurk. En lång rad pro-palestinska demonstrationer i Paris har genomförts utan tillstånd. På gatorna i förorten bär unga tjejer luvtröjor med Palestinas flagga och i onsdags hängde fotbollsklubben PSG:s supportrar ut en banderoll under matchen mot Milan där man frågade vad världen gjorde åt ”krigsbrottet i Gaza”.
I de judiska kvarteren tvingas troende gömma kippan under andra huvudbonader. Synagogorna har återigen försetts med maximalt skydd, där tungt beväpnade gendarmer kontrollerar besökare vid entrén.
Att Emmanuel Macron skulle besitta de övernaturliga diplomatiska krafter som lär krävas för att lösa en av världens mest komplicerade geopolitiska konflikter verkar föga troligt. Bara att lugna stämningarna på hemmaplan är en uppgift som tycks oöverkomlig just nu.