Sommaren är bara härlig om du är en fågel
”Det går ju inte ha barn!”
Så säger vi ibland, på skämt, som en sån där överlevnadsmekanism.
Sen skrattar vi bort det, fast egentligen menar vi rubb och stubb; det går inte ha barn.
Vi säger det aldrig när det är jobbigt på riktigt, utan mer vid de där tillfällena när det kör ihop sig och alla vill oss något och det är lite rörigt på det där charmiga sättet, ni vet ”italienskt matbord”, fast utan den vackra rustika inramningen.
Man kan inte utbrista ”Det går ju inte ha barn!” på akuten eller under utvecklingssamtalet. Med reservation för att jag säkert har sagt så på de platserna också.
Men vet ni vad som mer inte går?
Sommar.
Det går ju inte ha sommar.
Den mänskliga tillvaron är till brädden fylld med livslögner (och lådvin.)
Att kombucha skulle vara gott är en av de mindre, att sommaren är härlig är den största.
På sommaren ska livet vara enklare, vackrare och mysigare, men allt är en uppförsbacke kantad av oräkneliga besvikelser.
För det första är vädret aldrig bra. Och blir det bra så är det dåligt.
”Det är varmt, vi åker och badar!”
”Nej, värmen har gjort att algerna blommar så vi får stanna hemma.”
För en tid sedan skulle vi ut till en ö och njuta lovets sista droppe. Elva personer i en båt. Packning, filtar, korgar, äggmackor, termosar och skötväskor.
Båten fick ankras en bit ut. Hugade hoppade överbord och simmade i land. Ej hugade packade eftersläpande lillbåt med småbarn och lösöre i två roddiga vändor.
Och just som vi fått alla människor och alla ballerinakex på plats så dundrade åskan in över vår värld.
”Vi får packa ihop och åka hem”, sa han som styr båten.
”Men det kanske far förbi?” vädjade jag med min ledsna äggsmörgås i högerhanden och åsksvart kaffe i den vänstra.
Men alla var överens, dags att ta sig hem innan vi ens har börjat njuta av ölivet.
”Du vet, det var ju två som dog här ute när åskan slog ner i vattnet. Eva kom ut hit och hittade deras båt med plånbok och klockor i”, säger den stora psykologen i sällskapet.
Aldrig har jag packat så skyndsamt.
I samlad panik simmade jag mig ut till båten med synen av allt som sedan finns kvar av oss är en båt och några ballerinakex.
”Det var så fint på ön, vi får åka tillbaka dit i juni”, säger jag senare på kvällen.
”Man får inte vara på ön under juni och juli, fåglarna häckar då.”
”Vad är det du säger? De kan väl häcka precis var som helst, naturen är deras, den är så fri som den kan bli, jag är så trött på djur och deras rättigheter.”
”De måste vara på en ö, det är fåglar som lägger äggen på marken, om de är på fastlandet så kommer räven och tar äggen.”
Aldrig får man vara glad och jag önskar fåglarna ingenting gott. Men de är släkt med dinosaurierna så jag antar att de var här först.
Alger och värme och åska och fåglar och ägg och rävar och uv-strålar.
Det är för mycket att förhålla sig till i livet.
Det går ju inte ha ett liv!
Och just som man försöker sitt hårdaste med att ha ett så kommer hösten och vintern med ett brungeggigt Sverige med inslag av tysk bakgata och finskt självmord.
Och då ska vi titta på våra sommarbilder och ljuga.
Åh så härligt vi hade det!
Veckans debatt i Studio Ett
Moderaten Niklas Wykman fick till årets längst sökta tanke när han fick förslag om skatt på plastförpackningar att leda till arbetslöshet bland unga invandrare.
Det finns viktigare saker att ägna sig åt i dessa tider av pandemi, tyckte han också.
Ja, och det finns kortare tankar.